Aftonbladet – 18 mars 1835, sida 2

tens bekostnad vill tillstädja några få att rikta sig, att sjelfva lefva i öfverflöd och glans, då mången kanhända surt nog får svida för det han till dem betalar för mycket för saker, som han är nödsakad att endast af dem köpa? Det är dessutom af erfarenheten bevist, att tvångsiagar och prohibitif-system hindra fabrikernas tillväxt och förkofran, då de deremot genom en fri handel och måttlig tull bringas närmare fullkomligheien; ty det är klart, att den fabrikant, som under det allmänna tvångstillståndet med lätthet och betydlig vinst kan afsätta sina produkter, icke föranledes af något eget intresse, att förbiltra sin inrättning, sina alster, eller att vara mån om att skaffa sig rudimaterier och arbetare på förmånligare vilkor, äfvensom att genom anskaffandet af tjenliga maschinerier, göra arbetspersonalen mindre och dymedelst komma i tillfälle att kunna förse allmänheten med dess nödvändighetsarl!iklar för möjligaste bästa pris. Denna omtanka fordrar besvär, och mången stund egnad åt onyttiga tidsfördrif och nöjen skulle då dertill användas — och hverföre sätta sig ut för denna uppoffring, då samma ändamål vida lättare kan ernås? Men om utlänningens varor emot en måittlig tull vore fria till införsel, så skulle oundvikliga följden blifva den, att den slumrande spekulationsförmågan hos den inrikes fabrikanten skulle vakna, och han skulle bemöda sig att lemna lika goda varor som u!lländnivgen och för lika godt pris, då alla de vmkostnader, som oundvikligea vidlåda införskrifningen, äro till favör för den inhemske fabrikanten. Fabriker som icke kunna bestå detta prof äro olämpliga, och arbetarens krafter och omtanka böra användas till nyttigare ändamål. Men förbisedt alla de materiella förluster, som vi funnit prohibitifsystemet förorsaka, låtom oss betrakta hvad Staten förlorar i inkoimster, Regeringen i anseende, samhället i välstånd, lycka och moralitet, genom författningar, som icgripa i grundvalarne för dess fribet, det är uti dess medlemmars inför Guds och naturens lag obestridliga rättighet, att på ett redligt sätt begagna sig af de förmögenheter och talanger, som naturen nedlagt hos dem. Hög tull och förbud äro nära ett och detsamma; ty under txisterandet af den förra, skulle den Handlande som införtullade vissa artiklar, antingen risquera att få dem osålda eller att förlora på dem; emedar, under sådane omständigheter, personer alltid skola finnas, som antingen förstå att undgå tullbetjenipgens vaksamhet eller äro bekante med den trolldom, som förmår göra någon af dem blind. Det blir således ett nästan oeftergifligt villkor för hvarje manufakturhandlande, i den händelse han vill drega nytta af tidens konjunktur, att äfven söka gå ikring sådane författningar, såvida han vill och behöfver lefva af det yrke, hvaruti han blifvit uppfostrad. Men hvad blir följden af ett sådant förhållande, om icke den, att Ftaten går miste om en inkomst, som den under klokare arrangementer skulle kunnat med säkerhet påräkna, och hvad värre är, att styrelsen förlorar uti anseende genom utgifvandet af författningar, hvilkas efterlefnad är overkställbar; och hvad folket i moraliskt afseende derigenom vinner eller förlorar, tyckes ligga i öppen dag. : Då hvar och en uti samhället söker att använda sin förmögenhet till beredande af sin egen och de sinas lycksalighet, d. ä tll sin välmåga och oberoende, och då mängden säkert lyckas uti detta aktningsvärda bemödande, så kan man väl icke stga annat, än att nationens välstånd derigenom befordras, ty i ett land, hvarest firnas flere rike, många välmående och massan bar lätt att genom arbete kunna försörja sig) der är välstånd. Att nu lägga band på den fria utöfningen af dessa förmögenheter, måste vara att befrämja motsatsen af välstånd, och den hämmade verksamheten hämmar sig genom begagnandet af utvägar, som icke ogillas af opinionen, ren hvarigenom författningen till sin verkan försvagas eller eluderas, Men utgående från den idgen, att man bör söka förekomma införsel af utländska fabrikater, låtom oss göra för hvarandra begripligt huru detta på ett sätt, som är förenligt med principen för samhällskontraktet, kan och bör låta sig verkställa. Det är förut visadt buru det icke egentligen är köpmannen, utan konsumenten, som tillvägabringar införandet af utlänningens produkter; det måste till följe deraf vara hos de konsumerande, som korrektivet emot det onda skall sökas. Icke derigenom