Aftonbladet – 18 februari 1835, sida 2

plenum den 2:dra i denne månad förelupit, icke må vinna efterföljd. Derigenom kunde man steg för steg komma till en förbistring, vådligare än sjelfva indragningsmaktens explosioner. Finkän:lighet kan i vissa fall Vara en prisvärd egenskap, men urartar den till svaghet, så är den förkastlig. Akting för sanning och rätt bjuder, att noga öfverväga och pröfva, innan man i ett Riksstånd til!åter sig, att undertrycka en Representants förklarade menins. Är detta en pligt mot tillstädesvarande Representanter, huru mycket större är icke förbindelsen att iakttaga den mot en frånvarande ?? Klander mot den Representant, som saknar tillfälle att i sitt Stånds debatter deltaga, öfvergår lätt till förtal: Ett öfver Representantens sattser och meningar inom ett Rikstånd uttaladt ogillande, som icke stöder sig på bestämt tydligt och klart angifne grunder, äv i sjelfva verket icke annat än maktspråk. Godtycket är lika förbatligt om det utöfvas inom en Ståndsforsamling, som annorstädes. Ridderskapet och Adeln har under sina ståndsplena lemnat prof på en hedrande fördragsamhet för der yttrade olikartade meningar. Den skärpa i uttryck, som nägon gång, ehuru ganska sällan visat sig i Borgare-Ståndet är af allt för ringa betydenhet, i jemför.lse med den, hvarom Riddarhusets protekoller bära vittnesbörd. Man har hos Adeln hört talare under debatternes liflighet, med en på synharligen kraftiga skäl grundad förebråelse, adressera sig till vissa bland åhörarne placerade tidningsskrifvare. Man har kört dem säsom orättvis benämna Rikets Ständers genom deras Konstitutionsutskott mot Kongl. Maj:ts rådgifvare beslutade anklagelse inför Biks-Rätt! Ja! de hafva till och med ansett vara en förlorad ära, att icke ivbegripas i samma anklagelse! Men ingen Riddarhusets talare har likt Hr Santesson sökt väcka indignation i anledning af den bittra förebråelsen not dem, som icke voro itilifälle att försvara sig. Ingen har i likhet med deaf Hr Helleday utvecklade åsigter, velat göra yttrandet om orättvisan af anklagelsen inför Riksrätten samt om äran för dem soi denna anklagelse träffat, till en häde!se, jemförlig medden, om hvars bestraffoing 1 Kap. 1 S. Missgerningsbalken handlar, ingen har, liktänkande med Hr. Helledaji dristat framstå med den beskyllning att nyssnämde yttrande innefattade försök att nedsätta den ena Statsmaktens anseende och våldförande af hvad Svenska Statsborgaren eger dyrbarast. Huru förlika denna milda behandling inom Rikets första stånd aed den oblidkeliga stränghet, som ibland Zder mine Herrar, velat göra sig gällande? Både för det ena och andra Ständet gäller ju Riksdagsordningens föreskrift om Representantens rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor som under öfverläggning komma. Men det är för sent att häröfver inhämta Eder förklaring. I hafven fattat Edert beslut. Eder långvariga strid har icke beredt mitt anförande något annat rum i Edert protokoll än det som äfven, utan stridens mellankomst , alldrig kunnat vägras detsamma. Det återstår, mine Herrar, att med anledning af den uppmärksamhet I fästat vid mine på detta rum afgifnae yttranden, meddela Eder den försäkran, att jag under den 400 dagar långa Riksdagen haft tillfälle förvärfva erforderlig kännedom af sättet, att efter sig företeende behof och omständigheter, så omoch inlinda uttrycken, att de innebära allt hvad man till sanvingens uppenrbarande, har nödigt att framdraga, utan att vara hvarken efter lag eller efter olika konventionella åsigter, förgripliga. Medhänsigt till beskaffenheten af de frågor, jag företagit rig att utreda ocn bedörama, hafva visserligen mina yttranden mången gång varit allt för mycket afvägda och försigliga, serdeles vid jemförelse med det på Riddarhuset temligen allmänt antagna framställningssätt, men icke har jag att förebrå mig någon öfverdrift i mina framställningar, icke har jag upptagit tiden med sakförhållanden af mindre vigt och alldrig har jag yttrat något, som jag icke inför hvem som hälst kan försvara. Det är således icke jag, som frugtar Eder censur, utan åkallar densamma fast mera. Men att då utveckling af motiver och skäl icke ifrågakommit, då samvetsgrann pröfniag icke föregått, ohörd dömas att låta sitt till Ståndets protokoll afgifae anförande öfverlemnas, vare sig sig till förtrampande under bordet eller till en vredgad känslas verkningar, eller till ett enkelt ogillande, eller till den ävnu grymmare påföljd som med full öfverläggning synes vara af en och annan ledamot äsyftad; det är hvad jag mina Herrar icke kan förena med begreppet om Eder rättvisa, med den vårdnad om yttranderätt. som åligger oss alla, med dem aktning och det skydd, hvarpå den till ingen förbrytelse, ingeu oädel handling förvunne representanten, eger anspråk och med den värdiga hållning, som ett af frihetsoch sanningsälskande män sammansatt Riks-Stånd, alltid bör iakttaga.