Aftonbladet – 13 februari 1835, sida 3

Herr Fogeibergs Carl dea Tretton!e är af annat slag. Ställnirgen är majestätisk och det hela ger ett stort och varaktigt intryck. Kovunogen är föreställd i kröningsdrägt, lagerkransen på hufvudet, spiran i högra handen och en psppersrulle — tilläfventycs föreningsakten m-d Norrige — i den venstra. Ser man på detaljerna, så finner man dem hvar för sig så fulländade, att man ständigt frestas att tycka den vara vackrast, söm man för ögonblicket betraktar. Helst bvilar ögat på de nakna partierna af kroppen — plastikens egentliga fält — som här äro endast hufvudet och henderna. I asletsdragen ligger mildhet, kraft, lugn — kort sagdt, konungslig värdighet, utan att likheten blifvit förnärmad. Händerna äro en gammal mans, men så sköna, a!t de väl skulle kunna försona en flinthård republikan med den kungliga handkyssvingsceremonien. Man har påstått, att sedan Fogelberg, tid efter annan från Rom bitskickat sin Amor, sin Oden, sin Carl den Trettonde, skulle det v-ra slut med Byström anstende i fäderneslandet. Jag fö: modar likväl, att dervid ingen fara är å färde så linge Juno och Bacchanten med stumma menivältaliga leppar förkunna hans beröm. P.