Aftonbladet – 13 februari 1835, sida 3

turk ubDnda nLaDS HCl OM. pe Det vore obilligt att med tysnad förbigå, hurusom ett bittilis mycket obskurt och lumpet provinsblad, vid namn Samlaren, utgifvet i Strängnäs, börjat göra sig förtjent af en Nådig uppmärksamhet fiån den officiella pressen i bufvudstaden. Detta blad, hvars utgifvase i afseende på litteraturen lärer vara en af den gsemla urfosforismens ifrigaste beundrare, och i politiken är en stark anhöngare af Gunådligheten, samt en af de förskräcsta par exellerce, har i flera år anspråkslöst lefvat i lugn på sitt långods från Stockholmsbladen. Men på en gång har den förändrat roll, och börjat så ansenligt avancera i renhåsighet, at den snart nog torde kunna räknas till de godaste tidningar vi äga. Till dessa lotvande framsteg på den goda stråten kunde man väl eckså haft någon anledning att gissa genast af prospekten till en ny plan för tidningen från och med detta års början, deri redaktionen insinuerade en utvidaning genom bidrag af åtskilliga med densamma likatänkande lilteratörer, då bland dessa ryktet snart påpekade sådana namn, som t. ex. på — bom, på — stock, — rhufvud, — o. fl. lika aktade skriftställare i vers och prosa. ) Om också den beskedliga Samlaren icke, såsom fallet varit med Upsalakorrespondenten, haft den lyckan att härstädes ega någon viss vandrande riddare, som hos godt folk här i Stockholm benäget trugat sig till urderskrifter på hass prenumerationslista, har han likväl icke saknat all uppmuntran, då ett par af de godaste bladen i hufvudstaden, Siatstidningen och Dagbladet, redas tillegnat sig några af hans artiklar. Det berättas i sammanhang dermed, att samiliga goda Stockholmstidnizgar, dels för att visa sin goda broder ett prof af aktning och förbindlighet, dels äfven för att sätta honom i tillfälle att kunna visa sig med heder i de noblare sällskaper, med hvilka han tyckes komma på allt närmare och vördnadsfullare fot, beslutat med någon liten vängåfva, hvar och en efter sitt sinne, uppvakta den värde Strängnäsaren. Så skulle Statstidningen skänka honom ett dussin fotsockor af ylle, hälften med och hälften utan skaft, för att kuana desto bättre gå påi ullstrumporna; Dagbladet en bundt peonor ur de berömda gåsvingarna på dess titelvignett, samt ett dussin fina och mjuka smärre lakan, för att begagnas som näsdukar vid vissa hjertnypande och gråtvärda tillfällen, såsom misslyckade voterivgar och dylika olyckor, dem Dagbladet visat sig så innerligen sentera. Journalen lärer vara betänkt på att, sedan haa sjelf numera funnit beqvämast att ständigt gå i nattmössan, jemväl förära sin värda kamrat en dylik till samma bruk. Minerva vill, om man får tro ett allmänt rykte, slå störst på; hon berättas nemligen af sin syster till kropp och själ, Pallas eller Spader Dame ha förskatfat sig en gammal kappa hvilken hon låtit vända och uppfärga, (dekatering och appretyr lärer af den så kallade Glanskaren blifvit utan särskild betalnirg verkställd), omändra, samt försett den med en af de för någon tid sedar moderna nationalknapparne till knäppe, att den aldragodaste brodren dermed måtte skyla sig i fult väder; hvarförutan hon säges af alla aflagda tofflor i sin garderob, låtit fabricera ett antal skor med trädsulor, både på det de icke må för hastigt utslitas under de idkeliga bugningarne och skrapningarne med foten vid kamratens uppvaktningar åt Minervaföljet, och på det att besagde skrepningar måtte tillräckligen tydligt förnimma. Då de öfriga tidningarne sålunda hvar för sig samlat några behöfliga klädespersedlar åt den fattiga Samlaren, att med dessa presenter stussa litet upp sig önskade äfven vi att få bidraga dertill, men måste beklaga, att vi för närvarande icke hafva något annat plagg att aflita, än litet handplagg, hvarmed vi emellanåt med nöje skola stå till tjenst. ; . . . . ) Den goda tidningen torde, då vi icke offentli;göra hela namnen, erkänna vår uppmärksamhet för