Aftonbladet – 13 februari 1835, sida 3

KALEIDOSEORP. Några ord i anledning af Fogelbergs Carl den Trettonde. I början af December månad förlidet år — om jag ej mins orätt — lästes i tidningarna, att Hans Maj:t Konungen täcktes tillita publiken, att på vissa timmar se någonting, nemligen Carl den Trettondes, H. M. tillhöriga, staty i marmor, huggen af Fogelberg. Hans Maj:t har stora förtjenster om Svensk konst och Svenska konstnärer. Högstdensamme skänker dem sitt beskydd på ett sätt, som är Honom värdigt att skänka, och dem att emottaga det — genom beställningar och inköp af konstverk. Med dessa rojalistiska tänkesätt fattade jag kappa och hatt och begatf mig med långa steg till gamla Kungsträdgården och nya Brunssalongen, der nämnde staty skulle enligt annonserna befinna sig. Han stod der också, Carl af Huset Holstein, i sällskap med de tre Carlarna af Huset Zweibricken, buggna af Byström. Stackars Zweibiickare! torde någon hafva tänkt, då han såg dem sammanställda med Holsteinaren i brunssalongen. Stackars Hollsteinare! torde samme någon tänka, då han ser dem sammanställda i Sveriges Historia. Jag anser ej vara olärupligt, att kasta en sidooch återblick på de tvenne statyer af Carl den Trettonde som vi ägde före den Fogelbergska statyens ankomst, Den ena, modellerad af Göthe och gjuten i bronz, befinner sig i gamla Kungsträdgården på en hög piedestal af granit, och vaktas af 4 lejon och en gardist. Den uppmärksamme åskådaren märker snart, att ironiens dämon anfäktat artisten vid bildandet af modellen. Hvarföre kunde man fråga — skulle benen annars vara så drygt tilltagna mot de öfre delarna af kroppen, så bastanta att stå på, så oviga att gå med, om icke för att symboliskt påpeka, att regenter i allmänhet icke äro vänner af det så kallade muvemanget. Hvarföre — kunde man ytterligare fråga — skulle det ankare, hvarpå konungen stödjer bögra handen, skådadt från en viss I) synpunkt, se ut som en skräddares pressjern, om icke för att förstulet tillkäönnagifva, att en konstitution i hans tid blifvit sammanflickad på skräddarevis, och att pressjernet behöfde föras af en mäktig hand, om I fållarne skulle kunna jemnas och skarfvarne fördöljas. Den andra statyen af Carl den Trettonde är huggen i marmor af Byström och befinner sig i I det så kallade stenmuseum på kongl Slottet. Man behöfver ej vara skarpsynt, för att fiona ställningen sådan, som skulle Musculus Sphincter hafva uppsagt den gamla konunogen all tro och lydnad, och följderna af vämnde Sphincters föräderi redan börjat att infinna sig. Detta fel skymmer i betydlig mån arbetets förtjenster. Historisk sanning är visserligen ena god sak, men äfven den kan i vissa fall drifvas för långt. Det skadar ej konstverket om konstnären idealiserar d. v. s. efterbildar sitt föremål, sådant det skulle varit, om icke — för att nyttja ett utryck af Ebrensvärd — de små lagarne i naturen lagt sigEl vägen för de stora.