Aftonbladet – 4 februari 1835, sida 1

Rikets Ständer icke ens ägde rätt förklara sin vilja vara, att det fattiga Sverge alldeles icke borde skuldsätta sig hos utlänningen, äfvensom att lånebeslutet vore en lag!! som skulle verkstellas i trots af Ständernas förändrade åsigter? Hrarföre höjdes icke desse samma Rådgifvares stämma, då fråga af enskilda motionärer, Frih. Ehrenborg Boye, väcktes om statslån för hypo theksföreningen, i samma syftning som den Kongl. Propositionen? ja, — hördes till och med icke en bland Regeringens höga funktionärer tala deremot, och ovederlagdt visa, att dessa lån alldeles icke komme att skänka jordbruket de förespeglade fördelarne? — och sutligen : . Hvarföre framkom den Kongl. Propositionen om statslån för jordbruket icke förr, än det genom voteringarna i Riks-Stånden öfver extra statsregleringen var påtagligt, att statslån icke kunde på annat sätt erhållas? . Svårligen lärer man kunna neka, att dessa antecedentia till den Kongl. Propositionen måste hos en och annan göra öfvertygelsen tveksam om renheten och nitet för hypotbeksföreningarna och jordbrukets bjelp, helst när man erinrar sig, med hvilken, åtminstone relativt till andra mål som intresserat Styrelsen, nästan förundransvärd sorglöshet Regeringen behandlat frågan om de tysta förmånsrätternas afskaffande; någonting som otvifvelaktigt varit för realkrediten af en mångdubbelt större vigt än konstlade låneanstalter. Och drager man sig vidare till minnes, huruledes styrelsens organer motsatt sig hvarje förslag, ledande till, jag vill icke säga minskning, utan blott en billigare fördelning af jordbrukets skatter, såsom exempelvis mötespassevolans-afgiftens öfverflyttning på allmänna bevillningen, och Indelta Armeens sucessiva ställande på vacancefot; så förefaller det allt mer och mer svårt, att hos sig stadga såsom trosartikel att behjertandet för jordbrukets betryckta tillstånd varit den förnämsta driffjädern till den ifrågavarande statslånepropositionen. Vid sådant förhållande, och då i allt fall icke lärer kunna nekas, att ett lån, som upptages i statens namn eller under statens garanti, är statslån, torde ej vara ur vägen att i korthet vidröra jemväl iden hufvud-question, huruvida statslån, i och för sig sjelfva, kunna vara nyttiga för Sverge: jag säger för Sverge, för att ej alltför djupt inlåta mig i kontrovers på theoriernas gebict, der man i detta ämne kan nyttja ungefär samma argumenter för som ernot. Om jag således nu medgåfve, att i länder såsom England och Frankrike, der industrien oupphörligen skapar nya kapitaler eller deras värden, ett fondeller statsskuldsystem kan innefatta ett slags häfstång för näringarna, och ett medel att mobilisera förmögenheten, och om jag ytterligare medgåfve, att detta vore ett så väsentligt godt, att det borde komma lagstiftaren att blunda för allt det politiska och moraliska förderf, som visat sig vara statskuldens trogna följeslagare, så återstår dock att undersöka, om Sverge är ett sådant land, der ens någos godt kan härflyta från detta system. Jag tror det ingalunda. Vi hafve brist på inhemska kapitaler, åtminstone för inhemsk kredit. Våra förnämsta exportartiklar äro svåra att fördelaktigt afsätta, i anseende till deras relativa dyrhet på verldsmarknaden, den långa transporten, den ofullkomligare bearbetningen af råämnen, våra fyra å fem månader årligen isbetäckta skärgårdar m. m. Vårt politiska läge är isoleradt, våra kreditbruk befinna sig ännu, snart sagdt, i naturtillståndet. Uti vårt nationallynne ingår så föga sinnet för hvad man kallar affärer: vårt förråd af fast mynt är så ytterstringa, och kan icke ökas utan genom en sällspord öfvervigt i vår handel eller sjelfvillig öfverflyttning af utländska kapitaler; och sluteligen just vår modernäring jordbruket, med sina oerhörda skatter, sina skulder, sin tröga omsättning; allt detta, med hvad deraf härflyter, tror jag, åtminstone i närvarande tidpunkt, göra det alldeles omöjligt, att i Sverge införa ett väl ordnadt fondsystem, d. v. s. ett annat än ett sådant, som blefve en häfstång — för vingleriet, och en moder för den obetänkta spekulationssjukan; — med ett ord, sedan vi väl fått skulden, och denne blifvit utparterad till de mer eller mindre låneträngtande, så uppstod kanske för ett eller annat år en liflig omsättning i egendomshandeln, men obligationerna vandrade derefter till utlänningen, vi blefvo dess tributärer; och de ökade låntillgångarna hade endast skanat ett månodubbelt antal banknoter, och slutligen