Aftonbladet – 4 februari 1835, sida 1

det s. k. producentintresset budsde finaldiskonterna med thy åtföljande hushållssystem, som framkallade fyra eller fem års jubel, och derefter redan åstadkommit 16 års jemmer i landet. Jag ser icke skäl att försöka leken å nyo. Men — ruskar man på bufvudet — här är icke frågan om fondeller statsskuldssystem. Man åsyftar blott att hjeipa jordbruket till förmånligare lån. Åh ja, meningen, lofven är god — men det är ock allt. Ty för det första kan detta lån icke erhållas — jag skulle vara färdig att gå i borgen för denna förutsättning — på sådane villkor, att det i det hela blefve för jordbruket förmånligt — (sjelfva den Kongl. Propositionens ifrigaste förfäktare, som, i likhet dermed, i början erbjödo lånen mot 4 proc. ränta och 2 proc. kapitalafbetalaing, jemte låneomkostnaderne gratis, hafva nu, till och med i en officiell tidning, icke vågat utfästa lägre ränta än 5 proc. d. v. s. att amortissementet å kapitalet komme att stå obetydligt öfver nollpunkter) — och för det andra, om lånet, emot all förmodan, skulle erhållas emot så lindriga vilkor, att det kuunde med nedsatt ränta distribueras till de stora skuldsatta Possessionaterna, hvad gagn tror man väl attjordbruket skördade deraf? Savunt är väl, att åtskillige mindre förmånliga inteckningar blefvo uppsagde och lossade — men hvarföre? Säkert af de flesta, i spekulation att sälja deras, genom lånet i kapitalvärde stegrade egendom, eller ock att ännu någon tid bibehålla den egendom, som de eljest nödgats afyttra. Jag frågar: vore det Jordbruksnäringen, som häruppå vunne? ökade sådant produktionen? Eller vore det dermed någon annan vinst än en ögonblicklig för några öfver höfvan skuldsatte Jordbrukare? Stats-Utskottet har, som mig synes, uti sitt betänkande ovederläggligen besvarat dessa frågor. Vidare vill man bilda Hypoteksföreningar, och tror, att blott man får lån, så skola dessa uppstå. Detta är ungefir, som att tänka: blott jag slapper, sädeskorn på marken, nog får jag säd. Nödigt torde likväl vara att först plöja och bereda jorden; ty eljest torde foglarne komma och äta upp kornen: troligen blefve det jemväl så med lånet; ty säkert skulle en väldig skara gripa derefier. Äro då några beredelser gjorda för den väntade skörden af Hypoteksföreningarna? Hafva vi undanröjt de tysta förmånsrätterna, hvarförutan ingen absolut real säkerhet finnes? Hafva våra utsöknings— lagar, i afseende på fast egendom, blifvit förändra de så, att man icke nödgas vänta ett å två år på betalningen af en förfallen intecknad skuld, vare sig i kapital eller ränta? Hafve vi ännu någon enda kreditförening eller Privatbank, som står färdig att diskontera Hypotekföreningens obligationer eller pantbref. Och om alla dessa frågor måste besvaras med nej, tror man väl, att någon klok och förståndig affärsman eller kapitalist skulle vilja anförtro sina medel åt en-Hypoteksförening, förutsatt att denna till och med finge ett ändamålsenligt reglemente? Nå väl! är det då billigt att fordra af staten detta äfventyr — eller är icke erfarenheten bestyrkt derom, att de enskilde industriföretagen aldrig vinna i stadga och säkerhet gevom statens mellan komst, utan att den sednare oftast leder till sorglöshet, i stället för uppmuntran, och vanligen stannar vid allmän förlägenhet och orättvisa mot penningeegaren eller de skattskyldige, af hvilka endera väl till slut få betala fiolerna. Låtom oss tänka, hur det komme att se ut, om en Hypoteksförening, åt hvilken staten försträckt penningar eller lemnat sin borgen, blefve insolvent eller åtminstone urståndsatt att punktuelt fullgöra sina förbindelser. Antingen skulle staten förskjuta räntorna till dess Hypoteksföreningen återigen kom på fötterna — och hvarmed skulle detta förskott bestridas, om icke med nya lån? — eller ock skulle staten göra sin rätt gällande i alla de intecknade fastighetern2, medelst dessas försäljning. Derigenom blefve den sista villan värre än den första — och då först skulle man få höra skrik från de arma Jordbrukarne, som, genom lockelsen af sta tens garanti, blifvit påförda all denna olycka — (man jemföre filialdiskonthistorierna 1817). Men: nu försåldes de intecknade fastigheterna och funno ej köpare till så högt pris, som statens el ler Hypoteksföreningens ioteckningar deri? Hvad blefve då att göra? Antingen skulle staten behålla egendomarne och låta dem förvaltas för sin räkning, eller sälja dem 4å tout pris, och således oenast taga sin förlust.