Aftonbladet – 17 januari 1835, sida 2

komlig Arabiska för de ministeriella. Man måste, för att vara billig, på ena sidan visserligen medgifva, att många vaccra bemödanden visat sig i hvad som rörer detaljerna af försvare:s ordnande ; men så äger man äfven rätt att påstå, a!t det är Förvaltningens eget fel och ingen annans, om medel, som bliivit gifna, användts till m näre ankzelägna föremål, än som ske hbordt; och att detta igt rum, det vittna nogsamt Herrar militärchefers egna yttranden på riddarhuset och deras klagorop öfver nakenheten och — vi bedja om ursäkt, att vi änau en gång återkomma till de utnötta trasorna — emedan det likväl icke kan nekas, att Ständerna vid sista rik.dag gåfvo till extra utgifterna flera milioner. Att nu, fastän opinionsyttringen genom Försterkta Stats-Utskottet blifvit definitivt eifven, likväl icke visa den minsta skymt af att vilja foga sig derefter, icke ens i den punkten, som det Jättast af allt kan ske, såsom med byggnaden vid Karlsborg, hvilken i alla fall ej kan blfsa färdig förrän om femtio år, men redan är till en del så uppförd, att den j saknar all nytta för försvaret, sådant har nog mycket utseende af blott och bart en fruktlös envishet. Eller hvad kan det väl vara annat? Om styrelsen tror, att representationens bristande förtroende till dess förvaltnwg, eller med Styrelsen skiljaktiga begreppp om de skattdragandes tillgångar, ogillas af folket, hvarföre upplöses då icke riksdagen och väljas nya representan:er, på det man må få se, om folkets verkliga tanka är någon annan? Ä:o åter de styrande inom sig öfvertygande, att riksdagsmännen handlat i öfversstämmelse med foltets belägenhet, så måtte det väl icke ges någon annen utväg, än att rätta mun efter matsäcken, emedan det i alla fall, så länge vi hafva en konstitution, lärer komma att bero på folket och dess ombud att bevilja anslagen, och ic ke tillhöra Regeringen att med eller mot folkets vilja utkräfva allt hvad efter dea förras planer kan erfordras. Man behöfver i alla fall icke frukta, att representanterne neka det nödvändiga, och att sådant allraminst skett vid denna riksdag, oaktadt a!lt det skrik som derom upphäfves, det måtte val tillräckligt bevisas af den vigtiga omsändigheten , att anslagen till försvarsverket i denna stund äro större, än de någonsin förut varit i vår tid. Förgäfves skola både rapsodisten Jan Jansson, Frih. Boye och andra sådane Ledamöter uppröra himmel och och jord för att komma allmänheten att förgäta detta kardinalfaktum, hvilket mer än all oppposition fördömer den huskållning som ägt rum, när det talas om, att fädernsslandet af Ständerna l!emnas blottadt för fienden, och dess ungdom utan det nädvändigaste till dess försvar. Hvem minnes icke, att redan de anslagstillökningar som gåfvos vid sista Riksdag allmänt ansågos vittna om mycken mr dgörlighet? och det vore besynnerligt om någon osvenkhet kunde anses hafva utgjort driffjädern hos dem, som vid denna riksdag opponerat sig i anslagsfrågorna, nära deras motstånd icke gått ut på att minska något af hvad som då gafs, utan cndast att pruta något på en del af de ytterligare, uti en stigande progression framställda fordiingarna. Vi uppmana dem, som på sevare tid tyckas hafva hemrtat en viss förskräckelse af larmtrumman och eldropen, at hemta sig; röken kommer endast från några krutgubbar, och imed eldbränderna är det verkligen icke så farligt som rean vill inbilla dem. Fr ssnarnann