Aftonbladet – 14 januari 1835, sida 2

påstående, att detta erkännande fordrar offentligs het i alla regeringens förbandlingar, visar t han, att sjelfva denna offentlighet icke är möjlig, när icke regeringsbestyren äro afsö drade genom sjelfva statsorganisationen. Han söker sedan, till och med sjelf leda tankan ifrån statsmaktens afskiljandei på bögsta trsppsteget, eler den lagstiitande makten från den verkställande, fastän han säger sig sjelf öfvertygad, att äfven den är riktig och ändamålsenlig, samt citerar i d. tta afetnde Montesquieu och han ytirar bestämdt, att haos afsig: endast är att hålla sig vid nödvändigheten, att åtskilja de uodero: dnade styrelseverken inom siatsförvaltningen. Han fortsätter derföre art vis, oriktigheten deraf, act ylika lägre aro så förblandade med högre, att all kontrol! blir omöjlig, och den större fara, som i sådant fall uppsår för dem, hvilka genom sin aflägsenhet från högsta myndigheterna således icke kunva öfver dem hbåäila uppsigt. Folkets missnöje får derigenom en sannolik giund; och detUv är så påtaglig, att det icke kan -motsägas. Men, säger han, hv-d som måhända ör hka olyckligt, ehuru mindre påf.ilande, det är föreningen af domareoch adminis rativa myndisbeterna, dessa sjelfståndiga delar af verkställande makten. I den aasdra anklagade afnandlirgen, eller om prov neiaiständernas petitiopsrätt, fästes uppmärksamheten deruppå, att fö ordvingen af den 15 Maj 1834 nästan al!deles ;cke bestämt standersas verknivgskre;s, samt att säledes den a!d-e författningen af den 285 Maj 183:, hvari konungea utlofvat en representativ författning åt Danmark, måste anses gälla i de afseenden den är tillämplig. I f 5 af denna förordning, som författaren med skal anter såsom grundvalen för D.nmarks representativa statsförfattning, då den senare blott är ett slags vallag och reglemente, finnes stadgadt: Att då ständerna fiona anledning, att örska någon förändring i lan. dets lagar och inrättningar, eller anse sig befogade alt framföra besvär öfver sättet, hvarpå lagarna handhäållas eller inrättoingarna förvaltas, kunra de derom hos konungen göra föreställning eller aflemna förslag. Författaren vilt af detia stadgande, jemfördt med 68 4 af 1834 års förordning, som ger hvarj: deputerad rättighet, att med iakttagande af föreskrifven ordning, framställa förslag inom församlingn, hvilka förslag åter, enligt 71 5, behandlas efter samma former, som då den Kongl. kommissariea förelägger ständerna ea koovg!. proposition, draga den slutsatsen: att denva petitionsrätt (helst då den tillåter a:t aflemaa fuliständ:ga och utförda lagförslag) den dy:baraste af allt hvad ständerna äga, och det som säkrast kan gifva folket hopp, att se sina öuskningar uttalade och sina behof framsatte i dagen. Författaren ser I denna rätt, det initiativ bos nationen, som i framtiden skall utvec-las och hvars ägande för flera andra folk föravledt så svåra stiider. Det är, säger han, i öfrigt blott rådgifvande ständer, ett surrogat för den lagliga och ovilkorliga andel i lagstiftninsen, som folkrepreseutatsonerna annorstädes äga. Att nu detta eller utvecklingen af det sätt, hvarpå petitionsrätten bör utöfvas, och deri författaren alltjemt bibehåller sans och värdighet, anses straffvärdt, lofvar icke mycket för Danska staternas politiska utbildning under närvarande tid. Fes