Aftonbladet – 14 januari 1835, sida 2

I Daomark föregår nu en tryckfrihetssak, som tyckes blifva af märkvärdighet, emedan den kommer att utvisa, huruvida det steg, som Konungen i Danmark tagit, att gifsa landets statsförfattning en representativ natur, verkligen är en allvarlig eiler en blott skenfager handling. Då man måste antaga, att det representativa statsskicket i sig innebär nödvändigheten af en fri forskaing och granskning af såväl principer som offentliga handlingar, bade man bordt förmoda, att Danska regeringen icke genast skulle falla i samma felsteg, som några andra länders i senare tider bildade konstitutionella regeringar, hvilka icke insett det naturliga i sjelfva dena ifver, hvarmed tänkande och välmenande medborgare va ligtvis genast efter förändringarne söka att framställa och bortskaffa missbruk eller missförhållanden inom samhällets offentliga lif. Emellertid tyckes en akt:on, som, med påstående om landsförvisning, enligt Danska Tryckfr.-Förordn. af den 27 Dec. 1799 blifvit anställd emot Professorn i atats-ekonomien, Hr Nathan David, såsom den, hvilken försökt att utbreda bat och missnöje mot Rikets konstitution, eller emot Konungens regering, antingen i allmänhet eiler i serskilte fall, utvisa, att äfven den saktmodigaste och lugnaste regent sällan förmår återhålla den administrativa snaarstickerheten och Bureaukraternas bitterhet mot all offentlig undersökning. När man läser de tvänne afhandlingar i N:o 7 och N:o 10 af tidskriften Fedrelandet, som föranlett anklagelsen, har man svårt att finna, hvad som kunnat föranleda ett sådant strängt ansvarspåstående: emedan det icke lärer kunna vara Danska regeringens mening, att landsförvisa alla d-m, som tro på nyttan och till och med å nödvändigheten af den lagstiftande maktens frånskiljande från den verkställande; och vill den ej lördraga, att ProvincialStänderna skola kunna uträtta något, kan det svårligen förklaras, hvartill deras införande skulle tjena. Författaren ingår uti den enaien enkel framställning ang. nödvändigheten, att Statens Organisation bör vara sådan, att de principer, som följa, och de medel, som till dessas verkliggörande användas, befordra rättvisa och tillintetgöra eller försvåra missbruken.? Han påståri auledning deraf, att svårligen någon stats-organisation bättre sjenar till detta ändamål, än maktens delning. Den är, säger han: det fastaste värnet mot godtycket, och borgliga frihetens säkraste stöd; lättar utförandet af en bestämd ordningsföljd inom ötveroch underordnade myndigheter; bildar en inbördes ;ontroll emellan dessa; tvivgar dem, genom hvarendra till ordning och redlighet. Ju enklare, säger han vidare, dessa förhållanden äro, ju åskådligare de blifva, destomer blir vägen tullgänelig för medborgarea att söka de upplysvingar han Öönskar angående sitt eget förhållande till Styrelsen, och att fatta betydelsen af hvarje enskild Statsmakt. Efter en orätt fraraställning om vigten af folhets förtroende till regerinsen och dess embeismänv, och den sannirgen, att detta förtroende icke i verkligheten kan finnas, Om det ej utgår från erkännandet, att regeringen, i det hela som i hvsrje enskilt handling, är kraftfull och rättvis, samt