Aftonbladet – 8 januari 1835, sida 2

Om Tegner och om Akademier(AF N:o 277-) I ungdomen älskar man allud att hafva någon stor och ljus bild att tillbedja; dyrkan är ett behof, invan barnaglädjens mördare, verkligheien, med sina sorger och bekymmer, börjar harja inbillningers och entusiasmens Eden. En sådan idol var för mig TegoeEr, den outgsundlige fadren till tvifvel och ljus, till entusiasm och hån, tillstora tankar i enfaidiga ord, och till små tankar i stora ord, till uppmuntran och modlöshet. Jag trodde mig kunna stundom lytta ett hörn af slöjan, som omhöiljde skalden, och jag såg der bakom en — menniska3; jag trodde mig stundom kurcna få ett glimt af menniskan, och en bländande meieor af skalden skrämde det lyftade slöjehörnet ur min band. Hvad tenker, hvad känner, hvad vill Tegner? så frågade jag mig alltid och grep till boken; och snart hade den bländande glansen alltid förbryllat mig så, att jag glömde frågan. Han lågar för sanning, rätt och — frihet — tänkte jag — frihet i tanke och medborgerlighet; och snart var jag tvebogsen, om han lågade för någon ting. Icke skulle — så frågade jag mig åter — denna tusenkunnige Proteus vara så öfverlägset begäfvad, ait han kan leka berrligare, än att vi andre dödliga förmå ens följa honom med ansirängningen af all vår dyrkan, all vår lågande entusiasm, all vir lust att uppoffra kropp och själ för en id. Jag bäfvade tillbaka för lösningen af denna fråga, ty jag hade blifvit olycklig att nödgas förlora tron på ett ovanligt bögt väserde — man kanji barndomen icke lefva utan att tro på någo!. Detta något måste vara heligt; och derföre bäfvade jeg för frågan och lemnade den obesvarad — döfvade mig sjeif och njöt. Äfven sedan jag blifvit äldre, kämpat med verkligheten och smakat dess biiira kalk, kan jag aldrig utan tårar läsa Mattvardsbarnen eller Fritiof eller Epilogen vid Magisterpromotionen 1820; den sanna, höga, gedigna skösheten gör alltid sin rätt gällande öfver mig. Jag njuter icke blott; Jeg khögmodas öfver mitt fädernesland och dess sköna språk; jag lyckönskar dem till en sådan siare. Och ändock är jag icke nöjd, icke lugn; ändock är min npjutning icke oblandad, Jag vill ej förklara mig närmare, ty de, som förstå mig, behöfva ingen förklaring, och för dem, som icke förstå mig, skulle jag förgäfves söka förfärdiga en exeges. Alla estetiska laroböcker skulJe vara otillräckliga att bevisa, hvad som kanske blott kan Aännas. Jag vill derföre lemna alla försök i den vågen och blott anställa några oförgripliga betraktelser om de senaste företcelserna af Tegners penna. Det namnkunniga Utskoltsbetänkandet vid sista Riksdag angående motionen om vissa helgdagars:indragning var den hårdaste stöt Tegners författareära någonsin fått. De, än vredgade, än putlslustiga orden och bilderne hade lika väl kunnat användas för indragniogen, som mot den, dexom lära wi rumera vara ense. En annan stöt, föga mindre hård, har det stora ryktet fått genom receptionstalet till