Aftonbladet – 30 december 1835, sida 2

SAUSVELUTURERS CIS ICT TE BIR TO SA AA EA tr man ak heten af de fällande rösterna blifvit räknad En, hvilken efter den förklaring som deröfver afgifvits, i sjelfva verket friat från det förmenta fel, hvarföre de öfriga fällt. Sålunda hafva någre äskat anklagelse för det Rikets Standers rätt, efter deras åsigt, blifvit förnärmad; en annan för det, enligt hans mening, Konungens prerogativ icke blifvit sorgfälligt vårdadt. Om uti något embetsverk , hvaröfver: det tillhörer styrelsen att vaka, en dylik behandling ägt rum, samt det blefve KonstitutionsUtskottet bekant, att förhållandet, eburu hos Kongl. Maj:t anmäldt, icke varit beifradt, h-ru skulle Utskottet då bedömma Konungens Rådgifvare-persoval? Denna reflexion, jemförd med ofvan anmärkta tilldragelse inom Utskottet, tyckes nästan leda till dea föreställning, som skulle de fällande varit Iikasom dragna af en oemotståndlig kraft att förutsätta anklagelsens nödvändighet. Denna skulle då hafva varit ett ändamål för sig; sättet att uppnå detsamma, en bisak. Huruvida de, som hafva sig uppdragit, att vårda helgden af Rikets grundlagar, samt både dess konstitutionelle Konungs och Svenska folkets på dem bvilande rätt, må anses sålunda hafva uppfyllt deras vigtiga bestämmelse, derom skall sanningens röst uttala sig, och icke kunna jäfvas. Dessa anmärkningar, dem vi mindre betraktat såsom en rätt (den vi dock äge), än såsom en pligt att framställa, äro, enligt hvad redan anfördt är, ingalunda förenade med afsigten att deraf draga något beneficium juris. — — Vi öfvergå nu till en Species facti af allt hvad i ämnet föregått KonstitutionsUtskottets behandling. För Högl. RiksRättens egen kännedom vore hvad derom af Hr JustitieOmbudsmannen anfördt blifsit, redan tillräckligt; men då denna rättegång sanmolikt kommer till vidsträckt offentlighet, hafva vi ansett en någol omständligare framställning icke vara öfverflödig. Redan vid 1815 års Riksdag fästades uppmärksamheten hos Rikets Ständer på vigten och fördelarna af anstalter till jordbrukets underlättande genom tillgång på lån till lägre ränta, än den gångbara, jemte lindriga betalningsvilkor. Ämnet behandlades äfven vid 1818 och 1823 årens Riksmöten, allt under oförändrade åsigter, hvad bufvudföremålet angick, nemligen understöd tör jordbynksnäringen medelst väl beräknade låne-anstalter. Under loppet af Riksdagen år 1829 väcktes inom Rikets Ständer enahanda fråga, med bestämdare syftning, ätt dermed komma till mera afgörande åtgärder. Underrättad derom, och städse omfattande hvarje tillfälle att söka befrämja utvecklingen af landets industriella krafter i alla deras grenar, aflät K. M:t under d. 8 Dec. 1829 en Nådig Skrifvelise till Rikets Ständer, med tillkännagifvande af Dess tankar i ämnet; hvarjemte K. M:t fästade Rikets Ständers uppmärksamhet på lämpligbeten att verkstäl la de dersom uppgjorda förslag, samt på de fördelar, som deraf vore att vänta, hvilket allt K. M:ts Nådiga Skrifvelse uti utförligare utveckling innehåller. Uti underdånig skrifvelse af den 11 Mars 1830 anrmsälte Rikets Ständer deras fattade beslut: att ett lån af två millioner R:dr i silfver skulle uppå bestämda vilkor af Riksgäldskontoret för Statens räkning upptagas, för att utlånas emot inteckning uti fast egendom på landet och i städerna. Underdånig anhållan gjordes derjemte om Kongl. Maj:ts nådiga sanktion af beslutet, så att, på förut öfligt sätt ; Kongl. Maj:ts autorisation kunde meddelas Riksgäldskontoret för de åtgärder, som för lånets upptagande vore af nöden. Likaledes öfverlemnades till Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande, att utsätta tiden, så början med upptagande af sagda lån skulle äga rum. I anledning häraf förklarade Kongl. Maj:t uti nådig skrifvelse till Fullmäktige uti Riksgäldskontoret, af den 21 Mars 1830, att Kongl. Maj!t så mycket helle gillat detaf Rikets Ständer beslutade lån, som afsigten endast vore, att med allmänna bedsten komma jordbrukare till undsättning emot full skerhet; hvarföre ock Kongl. Maj:t ville i nåder autorisera Riksgäldskontoret, att så fort sig göra lät, samt i öfverensstämmelse med deaf Rikets Ständer gifna föreskrifter, skrida till lånets upptar gande, samt då utställa derå belöpande obligatioper. hvilka, enligt Rikets Ständers: af Kongl. Maj:t sanktionerade Beslut, vore att erkänna säsom för Riket förbindande. TY han talser ärn noosamt bekanta, som: kort ef