Aftonbladet – 22 december 1834, sida 2

fostringsväsende. Den vill ha spaka och medgöiliga representanter, statsskuld ju mer ja bättre; press med kafle i munnen, — och för resten status qvo Men torde någen säga — Minerva har ju, såsom vi nysssett, medgifvit att flera brister finnas i vårt samhällskick; icke hade hon gjort det, om cj hennes önskan cch mening vore att dessa brister borde afbjelpas? Försök! framväll ett reformförslag, det vare sig hbvilket som kbelst, och ni skall få höra huru det är balllöst, tanketomt, utgånget från en fullkomlig obekanptskap med landets ställning, ett foster af utändskt härmningsbegär, af kältringsliberalism, trashankighet, och hvad allt termerna heta i hennes förfinade politiska glosbok. Jag förstår — Miverva har sjelf framlagt just dessa haltfuila, tsnkdigra, efter landets ställning afpassade förbättringsiörslag, af hvilka oss göres bebof, eller, om hon ej utförligt utvecklat dem i sina detaljer, så har bon åtminstonejantydt demtill sinafjgruader. — Hon har gjort intetdera. Under det hon oupphörligt förebrått sina moiståndare, att de aldrig framkommit med någonting positift (bvad de dock vid många tillfällen gjort, eburu de oftast önskat att stv-elsen, som i följd af sin samhällsbelagenhet bör vara bättre qvalificerad än den enskilte, att föreslå sättet och medlen för reformerne, ville dertill taga initistivet) har hoa sjelf förlållit sig fullkomligt mnegatift. Och det är just i deana negativitet hennes egentliga väsen ligger: hon ar absolutismens och byråkriratiens ng! till hvarje samhälisförbättring. Sättet och vägarne att komma till detta nej, variera och lämpas efter omständigheterne; mena det är alltid samma vissa, bestämda nej, äfven då det någongång, för att dåra folkets öron, skulle försöka att efterhärma ljudet af ett ja.! Sedan Miaerva numera förmärkt, attingen vidare låter sig bedragas af hennes usla sofismer, att majoriteten af nationen hunnit till den insigt af sakernas verkliga ställning, alt det är omöjligt längre inbilla densamma, att Sverge är ett sannskyldigt Eldorado, der ingenting behöfver förbättras, har hon på en gång funnit, att icke allt bär i landet är så fullkomligt, som det kunde vara. Den hånande fräckhet, hvarmed bon vid riksdagens början sökte förlöjliga hvarje tanka äå en. representationsreform , så länge bon ännu hoppades att vederbörandes gamla, bepröfvade taktik äfven denna gången skulle vara ofelbar alt besvärja fram alla de suwmor, som äskades , har slutligen lemnat rum för den öfvertygelsen , att ståndsfördelningen öfverlefvat sig sjelf. Påsamma sätt har det gått med en bop andra samhällsbrister, hvilka omsider börjat skymta fram för henpes blick, sedan annat folk sett dem i decennier. Månne någon ögonsalfva, genom åde Ofrälse Ståndens försorg, kommit den skumögda ugglan tillhanda? Men — för allt i verlden — träng henne icke på lifvet med n3got förslag till reform! Sådan var aldr:g hennes mening. Hon ville blott tillverka ett tidaingsnummer, till hvilket hon i framtiden kunde hänvisa hvar och en, som tv-flide på hennes båg för :reformer.. I detta nummer har hon nedlagt sitt reformbegär; det lizger der i godt förvar, och kommer säkerligen aldrig att störasi sin hvila. Skulle någon vara oförskämd nog alt taga hevne på orden, att verkligen wilja reform i en eller annan väg, då eviper hou åter till den bekanta glosboken. Under det ofvanstående skrefs har Minerva i Fredags ändligen afslutat sina rhapsodier ,? till hvilkas skärskådande i sin helhet vi således snart nog torde få tillfälle att återkomma.