Aftonbladet – 22 december 1834, sida 2

va for namade ca, junnit Inanga aj ade former, hvaruti hos oss styrelsen rörer sig, vara tunga, oformliga och utslitna, samt i afseende på de försök, som någon gång af regeringen blifvit gjorda att åstadkomma förbätt ingar i denna väg, med bedröfvelse sett att, såsom Minerva säger, de män, som dermed haft befattning, sällan förmått höja sig till en klar öfversist af det hela.: Likaledes har det velat synas desse representanter och publicister precis på samma sätt, som des syntes för Minerva besagde markliga dag d. 12 dennes, att jordbrukarens utskylder äro mångastädes trytkande; och de hafva icke ett ögovblick tviflat, attju detta förhållande i betydlig mån, såsom Minerva äfven funnit, inträffat till följd af en högst ojemn fördelning af grundskatterna. Attvårt indelningsverk liknar snart en ruin; att vår civila lagstiftning är en oformlig stapel af författningar tillkomna under olika tider och dikterade af olika principer; och att den criminala lagstiftningen alstrar oftare korrektonshjon och jyller fängelserne än den afvärjer brott, äro bedröfliga sanmngar, hvilka, låogt innan de af Minerva i N:ae 119 och 120 uttalades, insågos af ifrågavarande representanter och publicister, och hafva legat till grund för deras ofta förnyade framställningar, såväl om behofvet af försvarsverkets ordvande på ett mera ändamålsenhet sätt, som afhjelpande af bristerne 1 vår lagstiftning. Nåväl! kan den värde Läsaren gissa hnru språket lyder i Minerva, när representanter lugnt, i laglig väg, med den rättighet grundlagarne tillerkänna dem såsom Svenska falkets ombud, yrka afhjelpande af just dessa samma brister dem hon utpekar; yrka att Styrelsen måtte med kraft och alfvar taga initiativet, för att tillvägabrioga de förbättriogar i vårt samhällsskick, hvaraf behofvet kännes så djupt, snart sagdt af hvarje tänkande Svensk msn? Jo, dessa representanter helsas, jemte mångfaldiga andra hederstitlar ,, med benämningen at pessimister, som se och utmåla allt i svart — sig så kallande patrioter — politiska stortalare och gifiblandare; framställas såsom män, hvilkas ändamål och syftning icke otydligt utpekas vara att tillställa oreda, och att skilja Konung och folk ifrån hvarandra, för att bereda väg antingen för en annan dynasti eller ock för en främmande inkräktare. Att den del af pressen, som vågat begagna sin lagliga rättighet att yttra sig öfver styrelsens åtgärder, att fästa folkets uppmärksamhet å landets ställning och, såvidt i dess förmåga stått, understödja de representanters bemödanden, som visat sig nitälska för det allmänna bästa, att, med ett erd, den liberala pressen ej skulle gå miste om hedern af alla möjliga tillmälen och insinuationer från dem, som frodas af missbruken, var naturligt. Det finnes väl koapt något enda dåligt motiv, ifrån att arbeta långväga intressen i händerne ända ned till prenumerantfiske, som ej blifvit pådigtadt de publicister, hvilka hyllat andra statsläror och åsigter än de stationära, dem Minerva förfäktar. Och dock hafva de reformer, som af dem blifvit yrkade, icke gått ut på någonting annat, än afbjelpande af just de sambällsbrister, hvilkas tillvaro Minerva numera icke förnekar. Hvad vili således Mnerva? För den, som med aldrig så liten uppmärksamhet följt hennes operationer, altifrån första stunden af hevnes tillvaro, har det icke ett ögonblick varit tvetydigt hvad hon i sjelfva verket vill. Hvad den publicist vili, som en gång för alla förklarat reform och revolution för ett och detsamma, som aldrig understödt, tvertom motarbetat och sökt förlöjliga hvarje bemödande för samhällsförbättring, som med mer än faderlig huldbet tagit uppdagade missbruk under armarne och sökt så mycket möjligt betrygga deras varaktighet — hvad den publicist, som haudiar på detta sätt, ezentiigen vill, det ligger för så öppen dag, att det knappast behöfver uttalas. Minerva vill detsamma som den högre byråkratien, hvars organ bon är, velat, ailtsedan spillrorne af. aristokrastien förmälte sig med densamma: den vill år 1934 samrma styrelseerundsatser som år 18003; den vill en oqvald och för den offentliga granskningen iryggad besittning af sina embeten och emolumenter, de senare ju större ju bättre; den vill fortfarande och utvidgnirg af den siatslyx, som fräter samhället, emedan det är denna lyx, hvaraf den driager sin näring, sedan förmögenhetes allt mer och mer öfvergår till de irdustriella och arbetande samhällsmedlemmarna; den vill, med få ord, hvarken representationsre form eller förenkling iader amana ho Asl un nara hat I otatentoerfter