tilstand att de ansppast anade ImMenOlskKor. Nu vore det likväl ingen följd, att den egentlige jordbrusarens betägeahet blefve bättre, för det grvundskatterna lindrades, och man skulle då måhända i framtiden, då jordbiukarn vore lika betungad af skuidsättning, som man nu anser hoaom vara af saatterna, komma och begära att enskilde fordvingsegarne skulle nedsätta sina räntor. Hvilken orattvisa således låg uti projektet, ansåg Talaren tydlist. Flere iblard desse talare åbe opade dessutom det af Jastitie-Stats-Ministerns boättelse upplysta förhållandet, a:t allmogen på de sista 5 åren tillvanpit sig egendom för öfver 4 militocer Rdris värdr, som :rångått de andra stånden, Å avdra sidan yttrade sig Br falman, som hufvudsakligen iastämde med Grefse Horn, och ansåg eu Opinienx böra uttryckas g-pom afslig på betånbandet. He L. Hjerta vuppos haaledes och besteidde den åsisten, att grundskatterna borde betrakt.s såsomsett arrende och hvilande på ett bLontakt. Det gåfves hkväl en statsekonomisk synponat, mindre in krankt än denna, nemligen att all egendow och inkomst bör i lita förhållande bi araga tll statsbebofven, om wan någonsin skell komma tll en vecklig förtofran. Det allmänvas fördel måste vara att all egendom så mycket som möjligt är i den arbetandes seen hand. Hen erisrade om det förhållande. som tängexisterade : Spanien, hvars vanmakt oaktadt dess stora Baturiga tesuaser härrör? dceraf, att räntorna af dess mesta jord blifvit tid efter annan doverade till kyrkor och kioster. Samma förhållande, endast med den sxsillnad att staten her vore jordagaren, måste hafva samma föjder, då det hindrade jordbrusaren att få nedlagsa afkastrivgen af sn jord såsom ett kapital ull ny förkofran. Om det vore en orattvisa aint lindra grundskatteree der de trycka för hårdt, så ansåg han samma orättvisa ligga deruti, att Ständerne vid hvarje Riksdag tillåta sig förändra bevillningsgrunderne, och dervid lindra beskattningen på en klass medborgare och lägga mera på en annen. Samma erättvisa åberopade den Engelska aristokiratien i en ruotsatt riktning till förekommande af hvarje förändring i de tryckande och orimliga spanmålslagar, hvaruuder Engelska folket suckar, emedan äfven der betalas stora summor för egendomarna och derasarvendatorer betala dryga arrenden,i herakning på den orimliga lagens fortfarande. På sådant sätt vore det ingen absurditet, hvartill man icke kunde komma med invändningen, att det bestående hvilade på ett kontsakt. — Sjelfva slafven, som sålt sitt lif och sin frihet för några glasknappar, hade ju ingått på ett sådan!, som det sålunda vore en orättvisa att klandra. Men det gåfves likväl en gräns som den naturliga rättvisan lika mycket som klokhbeten bjöd samhället att icke öfverskrida, och ur e sådan synpunkt borde man se närvarande arne. Hvad den af Hr Billberg åberopade brochyirea om skarternas lindring beträf fade, så trodae Hr fherta, att man skulle vinna den säkraste upplysvingen bärutinnan af debetsedlarna. Fiåga vore endast: bar utskyldernas summa bli!vit ökad eller minskad? Hr v. Hartmanrsdorffs smak att uti den dryga beskattningen på jordbruket finna ett lyckligt förhållande, lemnade han sitt värde; men efter detta sätt att se sakerna, skulle det lyckligaste naturligtvis vara om skatterna voro så tunga alt jorden såsom egendom vore värd ingenting, och erbölls för intet; och han behöfde väl icke yttra sig om beskaffenheten af sådana statsekonomiska grundsatser. Man hade sagt att de enskilda skulderna voro lika förderfliga och tyngre än skatterna; men den enskilda skulden kunde åtminstone få betalas och derigenam egendomen befrias från sitt onus; så vure ej med skattejorden. Äfven stenhusen i Stockholm t. ex. äro till större delen betydligt intecknade, men han hade alltid hört detta slags egendom citeras såsom varande bland de mest fördelaktiga, kvilket han betviflade blefve förbållandet, om de voro belastade imed motsvarande dryga skatter till staten. Slutligen Jycköaskade han Hr Cederschöld, som under sina resor råkat på idel lyckliga bönder. Deras utsago bevisade, att den alltid är lycklig, som är nöjd med litet: men ban förmodade, att om Hr C. ville rådfråga de nu härstädes vistande representanterna af BonudeStåndet, som utan tvifvel hvar och eu kände sm ort, så skulle de gifva honom intyg om ett icke öfverallt tka tillfredsställande tillstånd ). a Härvid hade jäimpligen kunnat, utom mycket