dez En borgare i Monmiac, Lestrade, hade en ansenlig fordran hos en annan borgare, Bournazel,utan att kunna få betalning annat än genom lagsökning. Bournazel, hans hustru, dotter och dennes man öfverlade nu, på hvad sätt man skulle kunna undandraga sig följderna häraf, och stadnade slutligen i den ohyggliga öfverenskommelsen att mörda Lestrade. Han inbjöds derföre till en af. tonmåltid, hvarvid saken skulle i godo uppgöras och han få sin betalning. Lestrade, som icke miss-tänkte någonting, emottog bjudningen, och begaf sig till gäldenärn, oaktadt hans fästmö, med hvilken han dagen derpå skulle hålla bröllopp, på allt sätt sökte afråda horom derifrån. Det var redan mörkt. I en trång obesökt gata, som han skulle assera, öfverfölls kan af Bournazels och dödades på stället. De togo derefter liket, för att bära det ett stycke undan och störta det i ett djup, som var nästan otillgängligt; men som några musikanter hade ställt sig att spela utanför en resandes fönster på ett litet torg de skulle passera, så togo de liket först hem i hnset, för att dröja med dess bortbärande tills närmare mot morgonen. Kl. half 3 gick också tåget vidare: karlarne buro det i ett täcke, insvepte liket på sina axlar, och de båda qvinnoerna lyste dem med en lanterna. De stadnade vid en halft nedrasad mur, öfver hvilken de måste stiga, för att få liket till det förut öfverenskomna stället. I detsamma gick en stadsbo förbi; det besynnerliga sysslandet på muren så sent på natten gjorde honom uppmärksam; han gömde sig derföre bakom en häck, och igenkände mördarne. Desse fortsatte emedlertid sin väg, och snart rullade den mördade ned i afsrunden. I daggryningen hade Lestrades fästmö, som icke kunnat sofva hela natten af den grulligaste ängslan, skickat bud hem till honom och fått höra att han icke återkommit. Betagen af ångest häröfver, sprang hon ut på landsvägen, och får strax utanför staden se sin brudgums lik nere i djupet. Inom en timma var nu hela staden i rörelse. Det förutnämda vilnets utsago gaf snart anledning att häkta mördarne, hvilke, sedan 167 vitnen varit hörda under ransakningen, oaktadt ett ihärdigt nekande, blefvo på grund af flera sammanstämmande omständigheter, dömda till döden.