Aftonbladet – 13 oktober 1834, sida 3

o An ss NI OA Er 0 ee St Vr åtminstone frestad att tro detta. Tiden är egoistisk på en sida; d. v. s. den erkänner ingen förbindelse af uppoffring för samhället i den mening, att de mäktige skola lefva på de svage, och de rika på de fattiga, de mera lyckliga på de mindre lycklige. I detta fall är en: annan tid kommen. Men tror man frågan gälla om frihet, menniskorätt, bildning, industri, med ett o:d det verkligt allmänna, då är vår tid cke egoistisk. Detta visar oss Polens, Belgens, Englands, Schweitzs och det SEdra Europas exempel, att j tala om Tyskland: ja sjelfva Rysslard under det så kallade Befrielsekriget mot tidens jätte. . Hvarföre hör man då så högljudt klagas öfver alt deita sinne numera så sällan Hräffas hos det gamla, fordom så krafttiga, kärnfulla Svenska folket? Hvarföre hos os; detta domningstillståad, denna tröghet 1 framskridande, denna likgtitighet för allmänna värf och förtroenden, denna lumpna slafviskhet under dagens små bestyr? Djupt måste roten ligga till det onda, ty det är det vådligaste af allt ovdt i samhället. Det fräter på sjelfva dess lifstid. M. H. Stället är icke här för I nzväga undersökningar. De tillhöra historien. Hon skall ock säkert icke uvderlåts att kalla inför sitt obevekliga tribunal äfven dem, för hviitas oantastlighet af samtidena man nyligen med så mycket emfas ifrat, och utt bvilkas moraliska ansvarighet man påräknat en så sark garanti. Jag will så!edes lemna forskningen efter den andel, som personerne, vare sig R gens eler Representationens ledare och medlemm:r, kunna äga i den orceliga missbelåtenhet, det iutet viljande, den ekonomiska ech framför allt d-n moraliska förslappning, hvaraf vårt simhbhälle under de sista deceunivrna lidit mer n någonsin. Jag vill ej undersöka, hu.u det går till act demoralis ra Embetsmåän och Folkemhbud, att till en td dåre dem med fåfänglighet och stora ord, för att sedan, i följd af sekernas naturliga styrka, få dyrt plikta för egna misstag och se en fruktan värd Nemesis framtröda, just der man tror sig säkrast. All: detta ligger utem mitt ämne, Jag vill bloti tillse, huruvida icke, utan alla pe:sonligheter (såsom man kallar omdömen öfver de maktägandes handbogar) man icke, medelst ex förändring cf former, d. v. ss af verkningssfer för dessa persocer, må jsunna tilivagabiringa någon förbiltring; och fram halla ett i den gamla Rikskroppen snart alltför mycket domnande hf, Det har blifvit nyligen anmärkt pi detia rum, att ert semhal!es förkofran för. ämligast berodde af de styrande personerna, emedan ingen form vore så ofulliomlig, att icke en duglig styrelse kurde ceri veska hvad godt den ville, ech ingen form så fullkomlig ett ju icke en odughg siyrelse kunde deri göra ondt, . Denva satts är sann; men blott till hälften. Jag har, vid et föregående Milfalle, sjeif yrkat, ai formerna icke ursekade personernas oduglighet, och jag tror äfven, ait cn god sty:else alltid san urätta någct godt, äfvensom atten dålig styrelse alltid kan åstzdkomma något ond!. Men Pioblemet, som skail lösar, är , alt söka skapa sådana former, att en god styrelse deri bar fria händer och fsörmåga att uträtta så mycket godt, men deremot en dålig så litet ondt, som möj igt. Se vi saken från denna synpunåst, så kan det ic ke bestridas, att föga några former kunna vara sämre än de, hvilka hindra styrelsen att göra allt det goda den kan vilja för landets progresser, men lemna den en snart sagdt obegränsad makt att göra allt det onda, d. v, s förstöra landet. Och sådan: äro, efter min tanka, till en del våra former. Det försleg till förändrad organisation af StatsRådet, om hvars hufvudpunkter Rikets Ständer synas förena sg, åsyftar ostridigt ett steg framåt på förbältringarnes vög, ehuru detsamma, isoleradt ech utan samband med något stadgande om verklig mivisteriell ansvarighet, icke orätt torde kunna kallas för ett tuppfjät. Jag bar icke deltagit i öfverläggningarne öfver detta ämne, emedan jag icke trott mig besitta tillräcklig in.igt, för att bedöma de detaljer, hvilta egentligen utgjort te:s hufvudsek, Men, sem segdt är, jag boppas att äfven dermed åtminstone rågot vinnes, Värt sasshålles innersta onga är likväl ärnn oangripet isin 10t; det är om detta det nu föredrag na Be:änkardet handlar, och dei är åersfver j-2 avhåller ait få ylira bågra meningar. På förband rå SA