Aftonbladet – 13 oktober 1834, sida 3

TJ 0 PO vilja, en sanning är det, vitsordad genom hela historien, att ett Tolks politiska uppfostran sker genom Institutionerna, och att således dessas förändring måste följa Tidens anda — folk-opinionerna 1 spåren och behöfva alldeles icke albida den så kallade mognad , hvars grader bestämmas af de Fäder och Visc, som gemenligen äro vid de år, eller den ställning då man anser al! förändring vara förderflig. När jag således antager, att, under vanliga förhållanden, en allmän anda förnämligast underhålles genom Institutionerna, så följer deraf att jag anser dessa Institutioner böra vara sådane att de ezga folkets kärlek och väcka folkets allmänna interesse. Äro våra Institutioner sådane? Nej svarar man från stad och land. Våra Riksdagar äro betraktade snarare såsom ett ondt än ett godt, och ansedue vara till endast såsom beskattnings-ma-chiner. Intresset hos pluraliteten af Representanterna går således (när det är som bäst) endast derpå ut att undvika ökade pålagor, skydda gamla privilegier och snart få komma hem. Att Riksdagarne kunna hafva det ändamål att förbättra vår vare sig judiciella, financetella eller ekonomiska lagstiftning, att bilda tillgångar för vår industri, våra konununicationsanstalter, att ordna våri unde rvisningsväsende, vårt statshushålls-system, vårt försvarsverk 3 att kräfva ansvar af styrelsen m. m. deruppå tänka få och de som tänka det hafva seit erfarenheten, Riksdag från Riksdag, jäfva deras förhoppvingar om några positiva resultater af dessa samlingar för änd Hö ;sa tal. Och orsaken? är och kan den vara någon annan än vår representativa form? -— den at det ej är folket, utan vissa skrån och korporationer, som representeras, arbeta på fyra särskilda rum och oftast i fyra särskilda väderstrek; hvaraf ock följer, att någon allmän anda, någen cnhet, sammanhållning och kraft omöjligen kunna der finnas. Det första vilkoret för folkets interesse för sin representation blifver således, i min tanka, att folket, d. v. s. alla samhällsklasser, hvarje fullmyndig och sjell beroende medborgare, i en eller annan for ir, må anse sig såsom egande en röst med om det allmännas angelägenheter. Den första hos honom vaknande rättskänsla framställer denna fordran, och ingen kan bestrida dess rättmätighet. KonstitnutionsUtskottet har visserligen advocerat mot principen af allmänna val, men denna argumentation är verkligen så jemmerlig, att den snarare synes härleda sig från någon förläst fosforist än från ett utskott, åt hvilket, enligt grundlagen den heliga Petri nyckel i så många maktpåliggande ämnen är öfverlemnad. Jag bekänner mig således tillhöra den läran, att allmänna val, såsom motsats till korporationsval, äro de enda principenliga, rättvisa och naturlige. och :j Jag tror ej att kvotet öfver de represen itativa formerna i något land upphöra förvän denna princip är antagen. yr 2 1 i Allmänna valen ha t. ex. i NordAmerika, der denna princip är egentligast sant tillämpad, visat sig verka till Hf och allmänt intresse hos folket: till verkliga kontroller på styrelsen och representanterna: ill bildande af dugliga embeismän inom representationen: till landets otroliga fortskridande i bildning och industri: till en mera allmän frihet och välstånd för de lägre folkklasserna: till qväfvande af fördomar och högfärd, och slutligen till utbildning af medborgerligheten, sedligheten, d. v. s. det moraliska elementet i samhället. Sådant är förhållandet i flere afseenden äfven i vårt grannrike Norge, och hvad man kan invända emot denna princip, i afseende å Frankrike och England, består dels i det förra landet af principens allt för stora inskränkning till 200,006 valmän bland 33 millioner, dels i det sednare af aristokratiens stora öfyervigt, hvilken nu likväl genom reformen är nästan tillintetgjord. Sättet alt erganisera valförsamlingarna, de yttre vilkoren för valrätt och valbarhet kan jag naturligtvis icke vara i tilifälle att här uppgifva. Jag tror till och med att ett sådant förslag kan eller bör vid denna Riksdag uppgöras, utan alt detta bör öfverlemnas till en enskild kommitlte, för att derefter genom Kongl. Maj:t öfverlemnas till Rikets Ständer. Min önskan vore således, att Ridderskapet och Adeln, med förklaring såsom sin gemensamma tanka att ståndsförde ningen må afska jjas, och den nya