Aftonbladet – 12 september 1834, sida 2

skulle komma att beifras och Grundlagarne hållas i helg, samt Folkets Representanter blirra i tillfälle, att, i fall en eller flere af Konxngens Rådgifvare verkligen förlorat Nationen: förtrosnde, ett sådant forhållavde inför Konungen tillkännagifra, synes Lrgstiftaren, å andra sidan, Lafva sökt i öfrigt undvika allt klander, som, då det icke ledde till någondera af förenämde resultater. endast skulle sprida oro och oenighet, amt således bidraga att försvaga Statews moraliska kraft. Huruvida dessa Lagstiftaren: afsigter kunaat, med Grundlagarnes tillämpning, bingas till verkställighet, är något, som ej nu torde behöfva undersöka: Allt nog, Lagstiftaren Järer ej kunna hafva haft för afsigt, att en enskilt person skulle hafva vidsträcktare rätt, än cn af Folkets Representanter; att, cå denne ej annorledes än i en viss gifven fore, uader försegling finge allemna, had han emot Konungen: Rådgifvare hade att anmärka, der enskilte mannea skull: äga rätt att offentligen framträda med allt det klander, hvartill han tyckte sig finna anledning; att, då Folk Representanicn måste rikta sin aamärknivs enost den elier de Rådgilvare, som tillstyrkt Konucgen att fatta cit beslut, i.vilket ansågs grundlag vidrigt, cller emot dem, hvilka han förmenade uti deras rädsieg om allavänna mått och stez icke hafva iakttagit Rikets eannskyldigar pytta, det vore dea eoskilte mannen tiltständigt att klomira siclfva beslutet, brilket, då Konunzen, jomnist Grordligens 4 S allena styrer Riket, ovilkouriigen miste vara af Konungen sjelf fattadt; samt alt, då jen nlikt 107 5 RegeringsFormen, under Riksens Ständers öfverläggningar härom, Konungens beslut uti mål, som röra enskilte pers ners ciler korporationers rättigheter och angclägenuheler, icke kunna ens nämnas, ännu miadre någon Hksens Ständers pröfning uvderställas, det tvertom skulle vara den enskilte personen lofgifvet, att i en anklagelseskrift sådane Beslut bade nämna och klandra. — Justruktionen för Justitie-OmbudsmanHen ingefaltar ij eller något stadgande, som berättigar honom, att, utan föregånget, af Konstitutions-Utskoltet fattadt beslut, anställa ätal enot Konungens RKRådgifvare, ooh ännu mindre synes alltså Lagstiftaren hofva afsett, att en utaf enskilt person hos Justiuc-Ombudsminnen i sådant ämne gjord anmälan skulle föranleda till nägon Justitie-Omhudsmannens handläggning. Ehuru det säledes, efter milt omdöme, är klart, att Lindeberg, för sin åtgärd att till Justitie-Ombudsmannen iugifva en klagoskrift i förenämde ämne, icke äger något stöd al lag, saknas likväl någon bestämd föreskritt, som stadgar påföljden. Allt ansvar hade derföre troligen utcblifvit, så vida skriften innehållit endast klander af Konungens rådgilvares handlingar. Tvifvelaktigt kunde till och med synas, om förhållandet blefve annorlunda derigenom, att Lindeberg, utan att nämna Konungens rådegifvare, såsom dem mot hvilka han riktade sin anklagelse, ställt klandret met Konungens beslut, hvilket han påstått vara emot orunudlagarne stridande. Men nu har Lindeberg icke inskränkt sig till att blott klandra de ifrågavarande beslutens förmenta grundlagsstridighet. Han har derutöfver upptagit förhaålJanden, som skulle antyda motivet för de fattade besluten, och detta motiv är af den beskaffenhet, a!t det uppenbarligen rörer Konungens person och ingalunda Konungens rådgifvare. Lindeberg har nemligen sagt: att Kongl. Maj:t sjelf ägde en teater, hvilken, då Konungen, till förmån för densamma, förbjöd andra teateranläggningar, förvandlades till ett monopolium, faststäldt till vinst för Kovungen; att, utom allmänhetens tillskott genom recetten, skulle elt af två inträffa, antingen att Konungen cj kunde äga något Hofdapell och spektakel, celler att Konungen skulle ensam bestrida dess utgifter och sörja för de anställda sujetternas pensioncrande: att den inlfiytande recetten besparde Konpungen em utgift af allraminst 100,000 Riksdaler, och att teatern således vore till vinst för Konungen. Dessa uttryck innefatta tydligen, att anledningen, hvarföre Konuvgen afslagit Lindebergs enskilte ansökningar att få anlägga enskit teater, vure den, att den Kongl. Teatern derigenom skulle erhålla mindre inkomster, och att således den fördel Konungen deraf skulle hafva, att för sig bespara en utgift, komme att förminskas eller upphöra. Konungens beslut skulle således icke grunda sig på allmänt gällande skäl, utan på dess egen fördel eller förlust. — Då lagarne tillåta, att öfver autoriteters eller embetsoch tjenstemäns beslut och åtgärder klagomål måga anföras, har det väl dervid blifvit den klagande öppet lemnadt att anföra och söka bevisa, att det klandrade icke är med lag och författn: öfverensstämmande; men att derutöfyver tillvita den, hvars beslut öfverklagas, att han dervid varit ledd icke af sitt begrepp om hvad som är rätt, utan af andre enskilta motiver, såsom af tanken på en för honom personligen uppkommande fördel eller förlust; det kan icke betraktas annorlunda, än såsom en personlig förolämpning, hvarå ansvar bör följa. I det enskilta lifvet må aven embetsoch tjenstemannon på lofligt sätt söka sin egen fördel; men i utöfuingen af sitt cmbete eller tjenst kan han cj handla utur en rådan synpunkt, utan att fela i sina pligters uppfyllande; och tillvitelsen om ett sådant handlingssält måste således alltid blifva en missfirmelse. Hvad skulle man väl säga om ctt samhbälle, der en sådan tillvitelse om afscende å egen vinning i pligternas utöfning, gjord emot den ringaste af statens tjenare, icke kunde aflöpa utan ansvar, men cmot den högstuppsatte i samhället, emot Konungen,tkur:de ansvarslöst framställas. Ett sådant samhälle måste snart naikas sin upplösning, och jag kan ej ens föreställa mig möjligheten deraf, att Sverges Lagstiftare haft för afsigt, att låta ett sådant förLållande intiäda. . På dessa grunder finner jag uppenbart, att Lindeberg skrifvit lasteligt emot Konungens person, och då, vid slikt förhållande, den lag, som för ett sådant brott stadgar straff, måste cfter bokstafven tillämpas, instämmer jag i Högsta Domstolens beslut, att fastställa Hof-Rättens utslag. oc se -—, 4 L oo