Aftonbladet – 7 juni 1834, sida 3

hel medborgareklass öfver en kam ; hvarefter Ins. tillagt, att han ej är vän af vårt nuv. representationssätt, och inser -olämpligheten af; Riddarhusets . sam: mansättn: ng, men derjemte är fullkombgt öfvertyr gad derom, att snånga i tjenst varande militärer ofta,, vid sådana ;tvlfällen. som det, nu ifrågavaran? de; vid denna :ril dag haft. det missödet att. befinna. sig inom minoritetep:Litar Det är verkligen en: sanning att yttrandet i der. .omnämda pnotisen var I så måtto ofullständigt, som vi jemte i tjenst varande militären tillika hade bordt nämna hofvets-och statens högre funktionärer, emedan äfven desse yoro talrikt uppe på Riddarh. vid samma tilfälie; men vi taga oss friheten att tillbaka fästa Ins.s uppmärksamhet derpå, att då antalet af tjenstgörande militrrer på Riddarhuset, enligt hans egen uppift, utgör 150, och majoriteten var 180 mot 70, så måste Ju ovilkorligen, äfven med antagande att å!skillige af dessa militärer äro bortreste, det qvarblifvande antalet, i förening med de nyssnämde högre funktionerne, hafva gjort slag isaken. Detta faktum står icke i motsägelse med Ins:s mening, att månge tjenstgörande militärer äro oberoende till sina tänkesätt; en tanka, som vi icke hade förmodat någon anse oss draga i tvifvelsmål, då sjelfva protokeollerna utvisa, att riddarhuset bland denna klass räknar flera kände talare, som vanligen befinna sig i oppositionen, utom det alt bland samma klass ganska många personer finnas, hvilka alla icke göra någon bemlighet deraf, att de anse en sjelfständig politisk opinion förenlig med deras tjenstepligt. Om ordställningen gifvit skälig anlednin till någon annan tydning, så hafva viicke nog tydligt uttryckt oss. Är åter frågan om plur aliteten af i tjenst varande militärer, så nödgas vi förblifva vid den tankan, att deras ställning och relationer i och utom tjensten ofta nog sätta dem i sådana förhållanden, att deras öfvertygelse måste sluta sig till den hittills vanliga majoritetens. Det bör medgifvas att erfarenheten gifver något stöd åt denna tanka. Det är en bekant sak, att t. ex. vid större läger under Riksdagarna, permissio on för dagen lemnats å Ladugårdsgärdet, då vigtigare voteringar å Riddarhuset inträffat, såsom det skedde både år 1823, och om vi ej minnas orätt, äfven under sista Riksdag, och att detta sammanträffat med det faktum, att majoriteten vid omröstningen jrst vid dessa tillfällen varit ovanlig stor; och det är icke obekant, huru långt anspråken på militärens beredvillighet i detta fall på ett håll sträckt sig, då ett ministerielt blad helt öppet gifvit en skrapa åt en del af den yngre militären, för det den icke voterade för uniformen, under yttrande att den icke på Riddarbuset hade något annat alt göra. Värt yttrande kan således ganska väl stå fast, utan att vi derföre skurit alla öfver en kam, eller ådagalagt den enfalden att tro karakteren bero af rocken; och må Insändaren derföre ursäkta oss, om vianse hans anmärknivgar egentligen hafva härrört från en känslighet, som vi våga tro vid detta tillfälle bhfvit nog långt drifven, ehuru vi högakta dess ursprung. OM DE HALLÄNDSKA KYRKOHEMMANEN.