Aftonbladet – 26 april 1834, sida 3

som ändra och upphäfva hvarandra? Man skulle verkligen ofta nog af årstryckets tjocklek vara fre stad att draga den orättvisa slutsatsen, det Konun— gens rådgifvare bestode af idel radikaler, så framt icke författningarnas innehåll öfvertygade om. motsatsen. Beviset för det ofvannämda påståendet om inkonseqvensen emellan ord och handling ligger dock egentligen devuti, att styrelsen vanligen funnit den beprisade varsamheten minst nödig, just der, hvarest den mest borde behöfvas efter de historiskes påstående, nemligen: i fråsor om sådana förändringar, som närmast röra folkets dagliga vanor, behof eller intressen. Exemplen härpå äro legio till avtalet. Her Styrelsen funrmt sg hindrad, att oupphörligen utfärda nya förändringar och förklaringar af tulitaxan och förpassningsstadgan; nya lurendrejritö, ordning Far, tjenstehjonsstadgar m. fl., som alla pi det närmaste ineripa uti folkets enskilta förhallanden såväl Lill e2endom som person, jal Hill och med i sjelfva de första vilkoren för möjligheten att lefva och lilnära sig? Har Hr von Hart!mansdortf sjelf fannit sig af sådana skäl hindrad att inom henne månader utarbeta och utfärda tvenne tiocka koleraförfatiningar, hvari iinnas föreskrifter så barbariska, att man kvappt hade kunnat försöka att verkställa dem ? Har regeringen ifrån samma grunds: änkli ahet vid utf: ärdandet af författningen om hemhämtat nägon het mansklyfningarna i riket, som visat sig el! så oberaknvelisa följder? Har icke en ny Psalmbok utan fara blifvit antagen och en uv förlaltuning om mått, mål och vist blifvit uifärdad. som inom vågra år kommer att träda i verkstolighet? Vi klandra icke alla dessa ötoirder, emedan vågra af de sberopade författningarna man tvisvel varit af behofvet påkallade, son ke redan långt inran styrelsen tänkt på dem, men vi sberopa dem endast såsom bevis för den anförda satsen, att det historiska argumentet icke är nigon trosartikel hos förfäktarne af det gamla. Pet är blott ett pansar, hvarmed de stålsätta sig mot aila sådana föravdringar, som strida mot deras eget tycke. om än motiverade af ovedersägliga skäl och önskade af nationen, men som de för öfrigt nyttja helt och hållet efter beqvämlighet. Nu lärer doc imgen förnu!tig menniska kunna påstå, att det slulle göra en vädligare rubbning i folkets, vare sig timliga, eiler moraliska och religiösa vanor och traditioner, om t, ex. rikets represenlanter valdes distriktsvis i stället för ständsvis, och samlades på i a 21 siället för 4 rum, eller om oxift qvinna hxsaväl finge blifva myndig vid 30 är, som den gifta vid 15, oeh dessa förändringar af sådan orsak vara svårare att införa, änen ny psalmbok, ett nytt mått, mål och vigt, eller nva sedelvalörer, allt ämnen som röra massans dagliga behofver. Måtte man derföre en gång kunna undvika att vidare behöfva höra åberopas ett argument, som icke utgör någon bestämd grund för vederbörandes eget bandlingssätt, utan hufvudsakligen nyttjas såsom en talisman, ett slags Ilbondskani att imponera på de förskräckta, der skäl och bevis icke finnas att bändanefter tillgå, och måtte ätminstone hvarje sak få endast efter förnuftets och erfarenhetens pröfning antagas eller förkastas! sn