Aftonbladet – 26 april 1834, sida 3

DE SISTA DAGARNES SESSIONER HOS RIKSSTÅNDEN. De sista dazarnas diskussioner på Riddarhuset och i Preste-Ståadet, på förra stället om civillagen, och på det sedoare öfver Friherre Sprengtportens molion om en accis på bränvin som inkommer till hufvudstaden, framkallade så wvigtiga princip frågor, att det kunde förtiena att egna särskilta brochyrer åt recensionen af vissa le-damöters yttranden. Vidlyftigheten af sjelfva debatterna, för hvilka vi åtagit oss alt redogöra, tvingar oss dock att endast i förbigående fästa Läsarens uppmärksamhet på ett och annat, som synes oss oundgängligen fordra att anmärkas. På Riddarhuset voro den nya och den gamla tiden i full handgemäng med hvarandra, Den nya tidens representanter, hvaribland dock funnos flere till åren ganska mogne ledamöter, hyste samma tanka som 1509 års lagstiftare, hvilka föranledde Lagkomiteens tillsättande, att grunderna för våra nuvarande lagar i flera fall stå långt efter tidens begrepp och upplysning, äfvensom att demstolarnes närvarande organisation icke längre emotsvarar folkets behof af skyndsamhet i lagskipningen och det tilltagande antalet af rättstvister, hvilket åter måste blifva en följd, såväl af populationens tillväxt som tillkomsten af flera näringar och sålunda nya materiella intressen. Den gamla tidens härolder, med Hr von Hartmansdorff i spetsen önskade deremot helt simpelt, att lägga det förtjenstfulla tjugufyraåriga arbetet under bordet, och ville i stallet haft en annan kodex, hopflickad af den gamla lagen med alla deröfver utkomna förklavingar. Fejden fördes på denna sidan hufvudsakligen med det gamla välkända korsgeväret ur ultraismens och historiska skolans rustkammare. Hvarje efterföljande måste äga sin rot i ett förutgående; det går icke an, att uppföra lagar på lösa teorier. utan de måste äga sin grund i folkets begrepp, behof och lynne, emedan man eljest bygger på lösa sanden 0. s. Vv. Denna sats mnebär onekligen i sig sjelf mycjen sanning och innefattar en sund politisk regel. Vid en värmare undersökning af förhållandet skall man dock svart finna, att detta ordande om varsamhet och om nödvändigheten att afbida tiden, som större delen af Ministerens ledamöter och deras historiska vapendragare ständigt föra på läpparna, egeniligen blott är ett spegelfäkteri, bakom hvilket fördomen eller motviljan emot allt, som kan befordra symhåällsfrilveternas utveckling eller bortrensa missbrnk, gömmer sig; emedan styrelsen sjelf föga låter denna 2vnndsats genera sig, då den utöfvar lagstiftande ms kien på egen hand. Hvem har icke i vår tid hört med rättvisa klagas deröfser att administrationen är gripen af en verklig författningspani, och hbycm bar icke sett, att ofta två, treå fyra förordningar I samma ämne inom ett år utkommit, o C ST TT TT RA VN NET I —