Aftonbladet – 8 april 1834, sida 3

gas åtala deras förseelser , sällan till dem står i vänskapligt förbållande , kan man lätt fin a, att sjelfva den olägenhet, de härigenom kunna tillfoga Krono-betjeningen , skall gifva dem en ökad anledning, att från Uppbördsstämman uteblifva, — Krono-restantierne för förlidet år utgöra inom den socken, deri Insändaren bor, öfver tvåtredjedelar af hela uppbördsbeloppes. Antalet af de restskyldige hestiger sig till ett tusende tvåhurdrade. Dessa bo på fiån hvarannan så spridda ställen, att, för att en gång besöka dem alla, Krono-betjenten nödgas resa emellan do å 90 mil, oaktadt han görresorne i det möjligaste sammanhsng, Vid första resan träffar han kanske ej mera ån hälften af de restskyldige. Han måste derföre anuu en gång förnya samma reselur , hvilken , i anseende dei till att indelningsrester och saköven tillkomma, blifver lika lång och besvärlig, som den förra, Äfven denna gång traffas ej alla, och ett tredje besök får derföre göras åt åtskilliga båll. Hvilka penvingeuppoffringar kostar ej detta den arma Krono-beijenten ? Skju!sen för första resan utgör omkring Rdr 30: — Åtgå dervid åtminstone tjugu dagar, hvilka i kosthållning medtaga minst . . so. 13:16. Andra resan kostar lika mycket so co cs 4346. Och tredje resan kan man upptaga till hälften, eller s so so so so so so 0 co 2 21:32. Tillsammans Rdr 108: 16. Då denna Krono-betients lön utgör 100 Rdr , öfverstiga således utgifterne för Krono-restantiernes indrifvande hela lönen, och hvarmed skall han då bestrida alla öfriga resor , gom honom, i och för tjensten, åligga ? Han måste naturligtsvis, för att kunna lefva och fullgöra sin tjenst, preja allt hvad prejas kan, samt sätta sig i en af allmogen beroende ställning, Oberoende är enda vilikoret för en Krono-betjent att kunna fullgöra sin tjenst. Och enär staten så litet garanterat hans oberoende, hvad har då staten för skäl att vänta pligternes noggranna uppfyllande? Nej! sätt Krono-hetjeningen i oberoende ställning, och Insändaren vill förmoda att polisens handhafvande skall med noggranhet vår das, samt att grunderne för den klagan, som förspörjes öfver desse tjenstemäns benägenhet att taga mutor, skola försvinna. Insändaren anser väl icke betalning för Kronorestantiernas indrifning vara tillräcklig för att ga— rantera nyssnämde oberoende , men derigenom beredes deck en förmån, ganska betydlig för den, hvars lön nu icke en gång är jemförlig med en fångknekts, hvilken ej behöfver resa utom fängelseperten; och Insändaren känner icke minsta skäl, som kan fritaga en statens gäldenöär från skyldigheten att betala utmätningskostnad, då de, som äro skuldsatte hos enskilte, få vidkännas denna betalningsskyldighet. Den som nödgas undergå utmätning för enskilt skuld, saknar alltid all utväg, att, utan dess nödvändiga egendoms tillgripande, betala. Men den, som deiemot är skyldig utskylder till staten, underkastar sig utmätningsbesöket, icke för nöd skull, utav för att bespara sig mödan att besöka Uppbördsmanven. Den senare torde derföre, med större skäl än den förre, böra vidkännas de för dess tredskande uppkommande kostnader. Och staten skall, om de restskyldige blifva pligtige betala utmätningskostnad, säkrare på behörig tid bekomma: sina intrader. Om hvad Insändaren anfört icke kan fullt tillämpas på södra orterne, så är åtminstone förnållandet öfverallt i Norrland enahanda med hvad nu uppgifvits. Krono-betjeningen får i öfrigt derstades göra en betydlig uppoffring, förindrifvande af undsällningsspanmåls-skulderne, hvilka på fyra år böra utgå, och de dermed förenade utgifter skola säkerligen bringa all Kronro-betjening i orten till armod, om ej bjelp deremot påtänkes; Hvad Krono-betjen—ten hitintills skolat lefva utaf, bar han måst ut tvinga af familjer, som befunnits uti usel belägenhet. De kunvna ofta derigenom hafva blifvit bragte till tiggarestafven och kommit det allmänna till last, utan att Krono-betjenten, om än aldrig så ömsint, kunnat visa någon barmhbertighet, emedan bans villkor det ej medgifvit. En för det allmänva så högst betänklig ställning, boppas Insändaren att vederbörande, vid Landsstaternes tjenstemäns lön reglering, skola bebjerta. Det har derföre synts Insändaren af vigt, alt fästa uppmärksamhet derpå, buruvida det kan vara rätt, ett, såsom nu sker, blott den fattiga skall underhålla Krono-betjeningen, utan att hvarken den rike eller staten skalt Då åa oe 2 Pr 12 RR -—9