Aftonbladet – 18 mars 1834, sida 1

sland, men hvilka 1 allmanhet ej xzunde avancera till någon högre grad. Nu hade t. ex. en Fanjunkare vid Lifgardet till häst endast 250 R:dr i lön, de följande båda graderna 220 co. 3. v. hvarmed de icke sällan skulle föda ej blott sig sjelfva, utan äfven hustru och barn. De öfriga begärda anslagen voro likaledes af növändigheten påkallade. Grefven respekterade Svenska folkets beskattningsrätt; men den vore så häfdvunnen, att den ingenting äfventyrade. Det hände likväl, att Folkets Ombud icke alltid kände de maktpåliggande ämnen, hvarom de borde öfverlägga. Man måste , ok i tid vara betänkt på anskaffandet af armdens förnödenheter. Det var för sent att gjuta kanoner, när krigsförklarinogen blifvit utfärdad. Salpetertillverkningen hade ökat Rikets produktion med minst 100,000 Q:dr, och om den inhemska salpetern vore något dyrare, än den utländska, ägde man likväl den att tillgå inom landet o. s. v. Sluatligen protesterade Grefven emot Hr Cederschölds förslag, att sälja de garala på Artiller:gården förvarade kanonerna. De voro trolger, eröfrade från fienden, och Grefven hoppades, att Sverge aldrig skulle bli så fattigt, att det behöfde sälja bevisen på sin ära. Grefve France Sparre följde nu I ordningen. Äfven Grefven uppläste ett skriftligt anförande, som upptog och vederlade fir Cederschölds anmärkningar. Den årliga afgången af gevär ivom armeen var ungefär 3000. — När Carlborgs fästning kunde bli färdig visste Grefven icke; sådant beredde på anslagen; likväl förmodade Grelven, att den innan nästa Riksdag skulle kunna vara fullkomligt slutad, Förändringar i planen derför hade visserligen blifvit gjorda, men endast på papperet, och för att bespara de kostsammare förändringarna i verkställigheten. Man hade dervid följt både äldre och nyare teorier, och Grelven trodde, att det rätta sättet för dylika företags utförande vore, sedan teorierna voro pröfvade, orubblighet i planen, och en lårgsam men säker verkställighet. — Den inhemska salpetern var visserligen dyrare, än den främmande, men pennirgarne derför stadnade inom landet. Kruitillverkningen var icke öfverflödig för det inhemska behofvet, hvilket erfordrade omkring 4000 centner årligen. — Trofcernas försäljning afstyrkte Grefven. De voro minven af Svensk ära, köpta med Svenskt blod. — Man hade talat om de granna uniformerva. Grefven var mindre än någon annan en vän af grannlåt; men han trodde, att man icke alltför filosofiskt fick betrakta detta ämne. Ett ungt slägte tarfvade någon lockelse, och det låg i menniskosinnet, att det behöfde något smekas af en vacker yta. — Grefven övskade äfven högre insigter inom administrationen, men trodde emeilertid att hvar och en dervid använde de pund han fått. — Grefven ansåg Rikets välstånd vara i uppgående, spanmåls-produktionen ökad, näringarna lifvade, och om Riksdagen endast ville stadga ett godt mynt, så skulle det återstående af sig sjelf hjelpa sig. Slutligen förklarade Grefven, att han, i anseende till sin svaga hörsel, ej kunde deltaga i någon muntlig diskussion, utan förbehöll sg att skriftligen få besvara de anmärkningar, som vidare kunde göras af hans motståndare. Hr Cederschöld: Den ära han åtnjutit, att genom sina anmärkningar ha framkallat 2n0e så utmärkta talare, som Grefwverne Brahe och Sparre, var för benom särdeles smickrende, och han hade derigenom till ea stor del vunnit det ändamål han åsyftat, nemligen att få en upplysning öfver anlednin garna till de så knapphändigt begärda anslagen. Han ville emellertid upptaga ett par af de gjorda inkasten. Man hade sagt, att det Svenska komissklädet var för dåligt att brukas oöfverskuret; det var då af samma skäl för dåligt att brukas, äfven se dan det blifvit öfverskuret. — Trofgerna trodde talaren bäst förvaras i historien, ej på artillerigården, och han ansåg det olämpligt, att skryta med materiela minnen, när man erkände sig ej kunna behålla dem annat än genom skuldsättning. En af talarne hade erkänt att de begärda 300,000 Rdr. ej vore tillräckliga för Stockholms befästning, men att man ej velat afskräcka genom att begära för mycket. Så hade man äfven gjort med Göta kanal, för hvilken man i början begärt litet, men sedan oupphörligt ökat fordringarna. Sådant vore emellertid icke ett exempel att följa, utan ett låta si varnas af. Samma skäl, som man användt Ua för