Aftonbladet – 14 februari 1834, sida 2

Vi införde för någon tid sedan en berättelse om huruledes Ir Borgmästaren Salomon Rubin lefver och regnoerar i staden Lindesberg, för hvilken han nu är vald till representant, och särskilt angående de grofva olagligheter han tillåtit sig mot Handlanden Hellenberg derstäde:, samt lofvade då alt meddela ytterligare underrättelse om fortgången af den fiskaliska aktion detta mål ådragit Hr Rubin. Hr Advokatfiskalen Pfelfer har nu afgifvit sitt slutpåstående i saken, och dervid förfarit mot Hr Rubin med det stränga allvar, som dennes handlingssätt påkallade. Ett transumt häraf skall utan tvifvel intressera alla, som känna en rättvis harm öfver våld och mannamån 1 domare-embetets utöfning, och vi införa derföre här nedanföre ett sådant. Efter en utförlig recit af sjelfva måiet, som Läsaren redan kännver, yttrar sig Hr Advokatfiskalen sålunda: För min rättskänsla finnes icke något så förnärmande och sårande, som missbruket af domarens vigtiga kail, för beftämjande af egne eller andres fördelar. Domaren är, såväl som hvarje annan menniska, till sin natur ofullkomlig och kan fela af okunnighet, af vårdslöshet, af oförstånd; och hans derifrån härflutve fel kunna vara grofva, men de äro dock icke oförlätlige. Men att dömma vrångvisligen med afsigt; att under sken af laglighet trampa lagen under fötterne, och att från domaresatet, som bör vara upphöjt öfver passionerna, glömsk af sin plats och afsin ed, för egen vinning kränka andras tättigheter, det är ett brott, som ej förtjenar någon skonsamhet, någon förlåtelse. Till dessa allmänna reflexioner har jag blifvit föranledd af Hr Borgmästaren Rubins förhållande i ofvanberörde, Handlanden Hellenberg rörande mål. Oaktadt medsetenheten af sitt jäfaktighets-förhållande till Hellenberg, hvitket, utan att anmärkning derom framställts, i och för sig bort jemlikt 13 kap. I 9. Rättegångsbalken, sålänge jifvet fortfor, afhålla Ar Borgmästaren från deltagande såsom domare i något ärende, som rörde Hellenberg, har nemligen Hr Borgmästaren icke allenast deltagit uti, utan till och med föranledt Rådstufvurättens i Lindesberg beslu!, som, utan Mellenbergs förutgångne hörande, och utan laga skäl, skilde honom från en del af förmynderskapet för sine egne barn, och hvilket beslut i följd deraf både till form och innehåll var lagstridigt, Hvarefter och sedan Hellenberg öfver detta beslut hos Kongl. Hof-Rätten anfört besvär och desamma blifvit till kommunika