Aftonbladet – 14 februari 1834, sida 2

och det gemensamma interesse alla hafva för ändamålets vinnande, skall detta utan tvifvel icke blifva någon gordisk knut, som icke kan lösas. Af de motioner, som i öfrigt väckts af enskilta riksdagsmän, äro utan tvifvel v. Zweigbergks motion 1 Bonde-Ståndet om grundskatternas upphäfvande, Häradshöfdingen Wijkmans i BorgareStåndet om det nya lagförslagets framlemnande och Hr Rådmannen Hallings i afseende på näringsfriheten de vigtigaste. Hvad Hr Häradsböfdingen Wijkmans motion beträffar, å förutse vi dess öde, att icke leda till någon påföljd, om icke för annat, åtminstone för det haf af göromål, hvari Lag-Utskottet derigenom skulle råka och den förlängning det skulle göra på riksdagen. Lyckligt vore i vår tanka, om endast den nya Rättez såvgsbalken vid denna Riksdag hunne att diskuteras och antagas, då bristerna i domstolarnas organisation visserligen äro de, som mest tryckande kännas bland folket. v. Zweigbergks motion, hvilken på ett annat ställe i dagens blad meddelas in extenso, utgår med några modifikationer ifrån samma idd, som finnes behandlad 1 Forssells statistik och Grefve Björnstjernas beskattningsgrunder. Äfven framgången af detta förslag, Vid denna riksdag, frukta vi kommer att böra till de fromma önskvingarna. Tillfället medgifver nu icke att ingå i några detaljer deraf; men vi kunna dock icke tillbakahålla en anmärkning dervid, att motionären äfven följt Grefve Björnstjernas ide deruti att, vid grundskatternas upphäfvande, Fraälseoch Sateri-ägare skulle få en hbhetydlig ersättning af staten i penningar. Visserligen vore det rätt skönt för ägaren af ett stort herregods att erhålla till skänks sina 50 å 60,000 Riksdaler för intet; men något giltigt skäl härtill lärer väl icke finnas, då denne icke komme alt åtaga sig högre direkta skatter än förut, och dev förböjning i konsumtionsafgifterna, somskulle betäcka minskvingen i statens inkomster, genom grundränlans borttagande drabbade lika mycket de miudre som de större jordägarne. Hr Rådmannen Hallinvgs förslag, att alla, som drifva handtverk eller näringar, borde skalta derför till städerne lika med verklige borgare, synes i hög grad af billigheten påkalladt. Lika skadliga vi anse forntidens band på näringsfriheten, lika orättvist synes det alt de, som en gång underkastat sig skråordningen, skola derföre bära drygare utskylder än andre. Motionen är i det hela endast en omvändning af 1510 års Riksdag sbeslut, att hvar och en borde få idka borgerlig näring, emot åtagande af motsvarande borgerlig tunga, och ett bifall till den förra, förmoda vi också skulle vara den rättaste vägen att, utan missnöje från BorgareStåndets sida, en gång få det senare tillämpadt såsom 1910 års representanter tänkte sig det,