Aftonbladet – 5 mars 1833, sida 2

Hunna val Pesutttier så nya, sa stridande mot den gamla orduipg, som ännu hel och hållen qvarstår, fullkomligt vinnas på öfverläggningens och den ömsesidiga eftergifvenhetens väg? ; Skall väl den hotade kyrkan samtycka till så stora uppoltringar, att de motsatta intressen och rättigheter derigenom åtminstone bringas till tålamod? Skall hon sjelfvilligt gå den explosion till mötes, hvartill elementerne hopa sig under henne, och skall hon väl hellre finna sig vid en helsosam nedsältning, än att begrafvas i djupet genom ett motstånd? De slora besittningarne i kyrkans och aristokraliens hand, skola de väl, till följd af en bältre lagstiftning, få tid ait sönderfalla 1 mindre, och småningom lemna fotfäste för KENDO VOR den otåliga hopen af nykomlingar; eller skall väl denna massa af proletärer alltför snart göra ett våldsamt inbrott i cgendomsrätten? Se der allvarsamma ämnen för eftertankan, hvilka ännu mer invecklas genom det ofantliga af en botltenlös statsskuld, och sjelfva naturen af inkomster grundade på kolonialrikedom. De som äro uppriktiga vänner af civilisationen, kuana, vid åsynen af dessa svårigheter och bemödanden, icke hafva mer än en önskan? all ingen olycka måtte afvända Storbritannien från den kosa det styreridenna fruktansvärda kris, och alt det majestätiska statsskeppet må hafva ett fritt utrymine för sin manöver I det svåra farvattnet. Huru egoistisk Engel ands yttre poJlitik än varit under åtskilliga skiften, och huru oförsonlig den isyonerhet bordt synas för Frankrike, ja! hurn. mycke a försigtighet och bakslughet än må finnas uti den nyss knutna alliansen, så kunna civilisationens vänner likväl icke tveka i sina önskningar, och Frankrike kan icke misskänna, alt de nya partiernas gradvisa uppkomst är förenad med åsigler, mera gynnande för mensklighetens stora sak. Men under det man önskar en öfvergång utan skakningar åt den krisis, hvari England betmner sig, kan man icke undgå att förese stora vådor; och Irlands tillstånd, som är så volkaniskt, innebär, ju mer man hetraktar det, sv: ris sheter som till och med synas omöjliga att upplösa. Irland bar iögen bestämdt frånvöfvad rättighet ait ålerforåra, ingen serskild upprättelse att utkräfvas; det måste, om det skall kuna na hjelpas, erhålla allt på en gång; det måste på en enda dag bortrensa alt det onda, hvaraf det lider, och sl icka sex århundradens antipatier dervröfver alt dess folk endast funnits till såsom en besegrad råce, en förföljd sekt, en pliny träd folkmassa. Irland bebos af en bestämd star utaf de gamle Norrmännen och Sachsavue3 denna folkstam har aldrig blifvit apphlandad med sina besegrares. Henrio, ffs Riddare, Jacob I:s Presbytlerianer, och Cromisvells efventyn vareg alla dessa kullar af plundrare och kolonister hafva blifvit absorberade af energien hos moderstammen. De sistkomne hafva alitid haft emot sig sina närmaste föregångare, hvilka giort gemensam sak med ur-invånarno. Annu i dag förtsätles kriget tll en del emot Örangisterne, som ditfördes af Wilhelm. Irland har sålt: anda följt en orivänd riktning emot lvad som vanhgen händer im weed besegrade folk, hvilka strkla och dulha uvder; dess hufvir Ir we, drifven från ; 1 Gl ocroendO:7n och ifvån da f ältbarvgaste rake