Aftonbladet – 22 februari 1833, sida 3

kare eller simpel boy fästad vid yttre ändan; flere nät stodo i en länga, knappast 20 alnar från hvarandra. Till hälften utledsen vid att se dessa boyar, rodde jag till Hvalsberget, som ligger ytterst i sundet, då på en gång luften klarnar och visar mig en den skönaste anblick man kan föreställa sig. På begge sidor om sundet hvimlade båtar i tusendetal, framför mig låg det spegelklara hafvet och oräkneliga fiskmåsar sväfvade fram och tillbaka i luften, och tumlade sig mellanåt på hafsytan, glänsande som diamanter, då de vände sina hvita bröst emot solens strålar. Här och der, på längre afstånd, syntes liksom rök uppstiga ur hafvets sköte; fiskrarne upplyste mig att det var valfiskar, som orsakade denna besynnerliga syn. Hänryckt af det stora naturens skådespel jag hade för ögonen, lät jag ro mig längre ut åt hafvet, och var just sysselsatt att betrakta foglarnes korsande flygt, då plötsligt en brusning af eget slag och en svallvåg bragte båten ur jemnvigt. Vi upptäckte nu ett grund förut, som snart höjde ig omkring 6 å 8 fot öfver vattnet, och låg tvärsför bålen, minst 30 å 40 fot långt. — Det var en hvalfisk, hvars hufvud likväl icke var synligt. Folket strök båten något tillbaka; efter 30 a 40 sekunder nedsjönk vidundret långsamt ett par fot, och i samma ögonblick uppstod med blixtens hastighet en vattenpelare, af elt par fots diameter, och höjde sig flera famnar i luften, under ett brakande som återskallade från de kringliggande branta klipporna; strålen bildade en parabel och nedföll i droppar. Sedan allt spår efter hvalen försvunnit vodde vi till holmarne, der fiskdrägtet föregick; längs efter båtrvelingarne voro långa rullar placerade öfver hvilka man drog näten, som voro så fulla med sill att garnen knappt kunde synas, och att de på afstånd liknade en hvit forss, som nedföll. från båten och gaf ett bländande sken mot solen. Det dröjde ej länge innan båtarne voro fullastade, och man drog nå antinsen i land eller till de stera lasthåtarne, som föra sillen till mera aflägsna saltervier. På Salteriplatserne ligga tusentals tomma tunnor; sillen kastas i högar, och 2:ne personer gäla och nedsalta omkring 20 tundor om dasen; den fyllda tunnan intager omkring 20 tjog, men efter några dagars förlopp sjunker den så, att 4 tjog ännu kunna nedlaggas, hvarefter tunnan tillslås. De fulla tunnorna bringas g nast, antingen öm skeppsbord eller till närmaste stad 0. Sv. På andra sidan om sundet är en tlås, d. v. s. ett af flera noter anbragdt häsn framför en bugt, uti hvilken sillen inträngt; uti denna lås stod säkerligen flera tusende tunnor lefvande sill, och så tätt, att en åra kunde stå rätt upp! Samma morgon såldes sillen fär 2 Ort, kl. 10 1 Ort 16 sk., och senare på dagen till. 32 sk. tunnan. Otvifvelaktigt fanns denna dag i närheten af Hitteroe 2 å 3000 nät, och omkring 1000 båtar, och efter sakkunniges vitrande fiskades minst 5 å 7,000 tunnor sill. Man väntade priset nästa dag nedsatt till 24 sk. tunnan. a MÄRKLIG SKEPPSBESÄTTNING. För en tid sedan ankom till Enoland ett fartve från PFaral an