Aftonbladet – 22 februari 1833, sida 3

Lik en bygdens mö, så blyg och rädd Tittar du utöfver mullens bädd. Dröj dock icke på min fönsterkarm, Se hur blomsterhårjarn, Bore, blickar Genom rutan in med kufvad harm Och sin köld igenom glaset skickar. Hör du ej hur mulen och hur tvär Dig till brud han, stormanude, begär? Nej, du skall hans offer icke bli Hulda blomma! dölj dig vid mitt hjerta. Der skall du i helig sympati Dela systerligt min fröjd och smärta. Lik en Engel i mitt tysta tjell Skall du der förljufva mödans qväll. Vid din anhlick, vid ditt balsaumdoft Renare jag finner lutans toner, Blåare jag finner himlens loft, Plågas cj af ledsnadens Demoner; Och min tanke börjar tjust sin färd Guldbevingad, mot cn högre verld. Dock, min känsla kvapt i uttryck gjuts Innan du bar vissnat på din stenvgel. Blomsterlifvet är då en minuts Fröjd och fägring. Hvar är nu min Engel? Här, med nedsänkt hufvud vid mitt bröst, Lik en stum relik från flyktad höst. Korta fröjd! farväl — ty äfven du Var en drömbild liksom allt i lifvet. Allt det ädla på vår jord är jn Oss till njutning och till saknad gifvet. Din bestämmelse du fyllde nog: Dn förtjuste, blomstrade och — dog. Men, när våren kommer ti!l vår Nord Från sin färd kring Söderns ljufva trakter, Och naturens rika blomsterbord Dukas upp af nöjets Gudamakter. Glad jag återfinna skall din bild Lefvande, föryngrad, skön och mild. VILHELMINA. i mm AA An— —— — — bk (n—r—Rl —J—Fk ——