pjesen förlorar dervid ingenting, och då tiden för handlingen icke heller närmare antydes än blott af de deri förekommande Tornerspelen och de Burgundiska kostymerne, vore tillräcklig latitud i detta afseende gifven åt den föreställning hvar och en sjelf ville göra sig, om man ej fallit på den mindre lyckliga och alldeles öfverflödiga idden att utstyra den sig så kallande Prinsen af Urgel med Gyllne Skinnsorden, något som förbjuder åskådaren att flytta scenen längre tillbaka än fill Carl den femtes tider, hvil.ket åter ganska litet rimmar sig med Souveräna regenter i Barcellona och Urgel och handlingen i allmänhet. Pjesens karakter antyder en författare, Spanior till födsel och lynne, men bildad i Franska komediens skola, s Amanda, dotter till Grefven af Barcellona, är en af dessa stolta qvinnor som stundom förekomma i sagor och romaner, af is och stål för allkärlek — lyckligtvis numera ganska sällsynta, om de någonsin funnits — och som sätta ett grymt nöje i att fånga oss andra stackare i siva nät, för att sedan med hån och bespottelse möta de försmäktade suckar och knäfall hvarmed de från alla håll belägras. Hon är arfvinge till den grefliga thronen, Friare inställa sig; hennes gamle far vill söka att böja hennes stolta mod, hon svarar att giftermål är för henne detsamma som döden — allt gamla och välbekanta saker. Till olycka för hennes högsinthet har hon en förtrogen Handsekter, en slags Figaro, som är en stor skälm, åtager sig sitt köns sak och sätter sig för att spela henne i händerne på Prinsen af Urgel, som dödligen förälskat sig i den stolta sköna. Detta skall ske derigenowm att Prinsen visar sig lika kall och liknöjd för det täcka könet som Prinsessan är det för hans. Vid första tecken till en dylik motsträfvighet mot hennes hittils alltid segrande behag, finner den spotska Prinsessan sig naturligtvis högst interesserad attjust framför alla andra besegra denne rebell, och under de många fåfänga försöken dertill blir hon, innan hon vet ordet af, till Handsetkterns stora triumf, fördjupad i den mest lågande passion. Prinsen, som vid hvarje nytt anfall på fästningen är färdig att förråda sig sjelf, ehuru han för Prinsessan synes vara — — af koppar, nej af is från polen, som knappast smälter om den ställs mot solen besegrar henne ändtligen, och i sin Fars samt alla friarnes nårvaro, tillstår hon sin kärlek, sedan hon blifvit drifven till det ytterj RE rr — RN ———