Det mäste i sanning wara wigtiga saker å bane då den äldrige furst Gortschakoff hals öfwer huf: wud midt i den ftränga årstiden begifwer sig ned till Berlin för att personligen öfwerlägga med den tyste rikskansleren. Beslutet målte hafwa fattats mycket plötsligt, ty ingen tidning hade någon aning om resan, förr än furst Gortschakoff redan mar i Berlin. Hwad fom funnat mwara föremål för de båda statsmännens öfwerläggningar, är icke swårt att gissa. Englands driftiga steg att lägga han: den på Suezkanalen — ett steg, fom utan tmifs wel innebär afsigten att i sinom tid försäkra fig om hela Egypten — wisar, att det anser afgör rande händelser stunda i den närmaste framtiden. Och ställningen i Turkiet är i själfwa werket sådan, att det omöjligt länge fan hålla i hop. Trots de yttersta anfträngningar har det ide lyckats Turkiet att besegra uproret eller ens förswaga detsamma. Twärtom stå insurgenterne nu starkare än någons sin och turkarne sjalfwa kunna icke förneka, att de lidit ett kånbart nederlag i den blodiga striden mellan Gocko oc Goranso. Under tiden smalta Turtiets tillgångar alt mer ihop; det tan ide bes tala fina trupper någon fold, och tednen till inre uplösning börja blifwa alt tätare. Inför ett jå dant läge funna de närmast insresserade makterna, Ryssland och Österrike, ide stanna i owerksamhet. Man wet, att underhandligar warit å bane om en österrikist intervention i de uprorista landsde: larne och att England mycket intresserar fig för denna plan. Times will imellertid weta, att dessa underhandlingar icke ledt till något resultat, och tillägger, att detta i förening med en mellan Mons tenegro och Serblien ingången off och defensiv allians i ändamål att understödja Herzegowina od) Bosnien stall twinga Österrike att lemna Tur fiet åt sitt öde.