Fundshull d. 2 Ronembet. Wid ett möte, fom nyligen egt rum mellan fejs aren af Tyskland och Italiens fonung, har den örftnämde förklarat den personliga wånskapen emel: an monarkerna utgöra en borgen för Europas red. Detta ytrande förlöjligas af en af Sweriges å werkligt demofratifta tidningar, enär nämligen den tidningen endast fäst fig wid det öfwerdrifna den föreställningen — som ock ligger i besagde ytrande — att Europas fred skulle bero på t wäå ungars enighet; men därmed synes oss detta yt: randes hela innehåll ännu icke wara uttömdt. Oss vill det nämligen förefalla som wäl wärdt att lägga märke til och taga noga wara på, att den for: mäktige kejsar Wilhelms ord ytterst innebära ett erkännande däraf, att krigen i regeln orsakas af monarkernas egna egennyttiga, mot hmwarandra fris dande intressen! Eller icke är det alldeles fjälfklart, att om regenternas wänskap förhindrar fri gen få är det endast emedan frånwaron af mäns stap desse herrar emellan eller med andra ord: deras afundsjuka oc osämja framkalla dessa krig. Detta är odså hwad från många Håll förut Hål: lito för sant: men det är, såwidt wi weta, första gången denna sanning oförtydbart uttalats af en monark Folken slulle göra klokt i att minnas penna bekannelse, då de styrande söka att med mera eller mindre wälklingande men ihåliga fraser )etsa dem mot hwarandra.