Sundsvalls tidning – 30 oktober 1875, sida 3

Till nöje och tidsfördrif. En elak mamma. Fru I har en 18-årig dot: ter wid namn Lisa. Häromaftonen fit lila Lija påhälsning af eu ung tavaljer som kom för att följa fin flamma på teatern. Mamma tydte i allt fall ide om fin Lijas risdare och för att en gång för alla bli af med honom, antog hon nu en ganffa fintlig, ehuru för Lisa gansta wederwärdig plan. Medan gumman hjelpte flidan göra sig i ordning, frågade hon: -Lisa, will du begagna storna utan Hadar eller de andra med hålen i? Lisa hörde inte, oh mamma forttor: — Stat du begagna guldledjan, fom kostar 75 öre eller dias manten fom pappa din föpte i jernbon? Lifa winkade, den nnge mannen rodnade oc) gumman fort atte: ! — Stka du låna fru Petterssons schal eller will du ta min? Lisa rörde hastigt på fig för att leta efter något föremål, medan modern, trött af att ställa obefwarade jrågor till flidan, nu egnade fig åt warningar: — War aktsam om din kläduing, Lisa, — fade Hon; —i du wet att det är den enda du har, och du får ingen ny innan intedningen på huset är betald. Lisa anmärkte till fin ledsagare att det fåg ut att bli en wader afton och medan Hon derpå knäppte den ena handsten, hörde hon ännu en gång den moderl ga stämman ljuda: — De där åi fru Andersjons handskar, eller Hur? Hon har warit en bra god granne till oss, hon; utan henne mer jag inte hur wi ffulle ta oss fram. Lisa war nu färdig att gå, då mamma återigen ådagalade fitt intresse för dottern och hennes klädsel. Hon sporde: — Sprang du inte te fru Berg, Lisa, och fid hennes frågs nål och soljäder? Jaha, jag fer du gjorde det. Nå, nu fer du riktigt bra ut. Jag Hoppas du får roligt på teatern. Lisa sitter nu wid fönst et i det bleka månskenet, önffande att den elegante unge mannen mille årtekomma; men han kommer inte, och fru J. undrar derför om någon får olyda har drabbat honom. Wacht am Rhein. Det är afton, en härrlig sommarafton. Solen sjunker ner bakom bergen och månan wisar fin melankolista sysionomi öfver trädlopparne. Det glittrar i Rhenslodens böljor, wid hware strand i en lummig berså twå unga älstande hålla den -Wacht am RHein, fom obestridligen är den angenämaste af alla., — Dr älstar mig jåledes, hwiskar den unge mannen med en brytning i uttalet, som tillkännager att hans wagga ej siått i 7das grosfe Vaterland. — — Za wohl id liebe did, holder Schwede! läspar den linjwa fllican tillbaka och ulbrister därpå plötsligt, fortfaz rande i siti lands tungomål: men nu måste du tala några ord, till mig på ditt eget gudomliga språk... Alstaren griper i barmen, wänder ut och in på ögonen, riktar derefter dliden mot den blanka månffifvan och utbrifter med af brinnande passion darrande stämma: — Tanda endast mot ladans plan! Behöfwa wi säga, att sitnationen, ehuru naturligtwis hållen i åtslilligt mera högtrafwande ton, förekommer i en tyst novell hwars förjattures hela swenska spräkkunstap inslränkt fig till eritetten på Jönköpings tändsticor, men olyckligtwis en af de försalskade, å hwilka prickarna öfwer Ät och åna blifwit uteglömda. Odså en förklaring. Scenen är en dansk gofstola. Läraren. Hwaraf är werlden ffapad ?7 — Lärjungen. Uf intet. — Läraren. Rätt min gosse, nå, ywad mes nar man med intet? — Lärjungen (funderar). Jntet .. hm . .. intet ... jo (brister ut sjyungande): Jntet er saa deiligt, som en Maarskinstur, :: En Maanstinstur! :: Ett universalsnille. J ett litet rödmaladt bo: ningshus, wid foten af bergshöjden Hallahufwns i Norr? Wrams foden i Skåne, bor en gammal hedersmnan, . d. frola läraren B. F. Kohrtz, känd af mången sör sin wid 75 års ålder owanliga liflighet till kropp och siäl, tänd för fin gäft