Sundsvalls tidning – 28 augusti 1875, sida 2

Hundsbufl d. 28 Augusti. Såsom wi i tidningens förra nummer omnämde har telegrafen bragt oss den mindre hugnesamma underrättesen att walmötet i Östersund såsom sin kandidat till Andra kammaren upstält landshöfding Asplund. Wi säga mindre hugnesam, emedan den wifar, att de åsigter, hwilka wi förfäktade wid 1871 årg riksdagsmannawal ide ännu wunnit ertännande i Östersund, ehuru fyra wintrars snö bort afkyla de personliga känslor, fom då gjorde blicken hos wårt motparti stum för sanningen af de satser, wi framhöllo. Den princip, fom då bes främde wårt görande od låtande i afseende på riks: dagsmannawalet, war densamma, som wi än i dag med warm öfwertygelse omfatta: Till follrepresentant bör i allmänhet icke enstatens ämbetsman wäljas, men aldraminst en Konungens perfons lige tjensteman. Hos de fleste af walmäns nen kvarstår wäl ännu hågkomsten af de släl, mi då framdrogo till stöd för wår åsigt. Men, om jå ide är förhållandet, är doc dessa stäl få uppenbara för hwarje tänkande, att wi nu blott behöfwa antyda dem. Af en representant — hans politiska färg må wara hwilken som helst — fordrar man i främsta rummet en oberoendeställning. För att kunna fylla sitt kall, för att utan räddhåga och twång kunna bära fram sin egen och walmännens åsigt, måste han wara oberoende så i ekonomiskt affeende, som personligen. Wi fråga: när war en konungens troman detta? Sällan, mucket sällan. J de fall, då han på grund af enftild förmögen het ffulle funna rviffera att i följd af konungens owilja blifwa förflyttad i privatlifwets lugn, har han wäl någonsin melat wederwåga den föräns drade personliga fällning inom samhället, som däraf är en följd? Wi tro det knappast. Nåwäl, funna walmännen med någon skymt ar sakerhet lita på oberoende — detta rifsdagsmannens sine qua non — hos en person, hwars ekonomista wälsärd oftast är beroende af en konungs wälbehag eller misshag och hwars perfons liga samhällsställning alltid är däraf bestämd? Förwisso, ide. När denna fråga för fyra år fedan diffuterades inom wårt samhälle, woro många af dess mest ak tade od) duglige män af en annan åsigt än mår. — Wi hoppas att wi ide förolämpa någon af dem, om wi wåga pästå, att personliggaa kän. flor den gången strefwo lag för omdömet. Af twänne onda ting, walde de, som naturligt war, det i deras ögon mindre onda och sedan detta wal stett. stredo de därför och afwärjde angreppen, få godt fig göra lät. Sakernas ställning har doc sedan def betydligt förändrats. Den bitterhet, hwarmed de politijta fejderna fördes, mest på grund af den del, jom sympatier och antipatier däri togo, har förswunnit. Wårt samhälle har dessutom gått framåt äfmen i utweckling af politisla åsigter. Wi tro oss känna, att få, om ens någon af Sundswalls walmän numera mill jäfwa de släl, fom då förmåddde of att kämpa emot landsh. Åsplunds kandidatur och wi äro gansta öfwertygade, att knappast någon enda röst kommer att wid walurnan i Sundswall tillfalla honom. Det är saledes icke, emedan wi på ringaste sätt befara att landsh. Afplunds kandidatur har några utsigter fom wi i dag welat yttra op i frågan. Men dels hafwa wi ansett of ånyo böra hafda wår åfigt om ambetsmäns, enkannerligen konungens rromäns olämplighet sasom folkrepresentanter, dels wilja wi lägga i tydlig dager, hwad Sundswall och dess walmän i denna fråga tänka. Wi kunna ej annat än tro, det OÖstersund, sedan uppenbart blifwit, att landsh. Asplunds kandidatur är hopp: