Sundsvalls tidning – 7 augusti 1875, sida 3

der öfwerresan hade spolats öfwer bord och jag kunde ej tro att genom en slik åtgärd, mina medredares intressen gerna kunde åsidosättas; ifyns nerhet som jag wid resan från Hernösand med deras get emedgifwande medförde betydligt mera för min egen del å däcket och det är ju ock praxis att en befälhafware med wederbörandes samtycke, å ett med tråwaror lastadt fartyg får föra en eller flera spiror eller bärlingen med fig för egen del. Jag beder få till hrr Ulander och Nätterqwist få: jom män af fadet framftälla den frågan om de hafwa under den tid de fjälfiwe förde fartyg, godtgjordt fina rederier för de småsaker, fom de förde med fig på däckslasten å fina fartyg? Jag twiflar storligen därpå. Eller hafwa deras rede: rier ens satt i fråga någonting slikt? 3:o. Att jag från St Johns medfördt några tunnor fläsk för egen del utan att godtgöra frakt därför. 4:o. Att jag från Cap of Good Hope till Enaz land medhaft en familj bestaende af 8 (åtta) pers personer och ide godigjordt för passagerareaågiften. Från Cap medförde jag en bättre familj af 8 personer och erhöll därför 100 pund sterling. För dessa 100 pund inköptes proviant, winer, fängfläder, linne od) fådant hwaraf jag icke hade tillväcligt för dessa personer, enär skeppet aldrig war utrustadt eller afsedt för att medföra passagerare Jcke en pence häraf har debiterats fartyget, och jag undrar just om jag på medförda vasfagerare gjordt en förlust hwad mina medredare då hade sagdt? Nu hade däremot fartyget den fördelen häraf att jag själf, 2:ne styrmän, konstapel, timmermän och fartygets kock under hela resan till England åto af jamma proviant, som blifwit inköpt och be stods de främmande passagerarne, utom det att af denna proviant en del fans kvar om bord när jag lemnade skeppet i Antwerpen, hwilket allt fan ses af inventarie listan, och hwilken icke finnes i någon skeppets räkning debiterad. Sådana hand: lingar finna mina medredare för godt att benämnas oredliga od) att inför domstol anklaga mig för. Jag anhåller oc få framftälla den frågan, månne någon skeppsredare äfwen den mest okunnige och mest godtyckligt sinnade, icke skulle kunna ganska lätt af fartygets räkenskaper inse, om befällafmwaren underhållit 8 personer under en tid af mera än 2 månader på fartygets bekostnad eller af def proviant, helst när räkenskaperna få noggrant re: viderats — (till stor ära oc) merit för revisorerna) att en post biscuits för 6 pence blifwit anmärkt, så mycket mer anmärkningswåndt fom jag aldrig wet mig hafwa inköpt för 6 pence biscuits och naturligtwis ej heller debeteradt för någonting slikt, — men anmärkning har aldrig blifwit framftälld i afseende på för mycken åtgången proviant. Från denna grofwa beskyllning blef jag af Hernös sands Radhusrått frikänd, men blef alagd att be tala frakt för 6 spiror räknadt efter en standard per stycke. Månne det finnes någon fpira, fom werkligen mäter en standard, och om det skulle finnas, månne någon aldrig så litet prattisk befälhafware will på ett rantt fartyg begagna sadana spiror i och för fastsurrandet af däckslasten! swaret på en få dan fråga tror jag ligger ganita nära till hands; men Hernösands Rådsstufwurätt war af annan mer ning när den häri fattade fitt beflut. För de ojwan omtalade fläsktunnorna älades jag betala 5 skilling st. i frakt och att redowisa till rederiet för de 100 pund sterling jag upburit för de 8 passagerares resa fran Cap. Med ett sådant domslut kunde jag mig icke nöja. Jag wädjade till Hofrätten, men mitt juridiska biträde förlorade oförklarligt och befynner ligt nog fatalierna. Hofrätten fastställde Rädhusrättens dom; dessa äro de återbetalningar somwän af rättwisa behagar falla af ÅÅerglund upburne men icke redowisade belopp troligen i att och mening att ännu en gång påkosta någon skymt af sannolikhet på mina motparters påstående om mitt orebdliga förfarande. Från alla de 89 anmärkningspunkter fom mina medredare hade funnit för godt att upftälla har jag of Högsta domstolen blifwit frikand, med uns dantag af twå, nämligen 5 prosent sasom kaplake å 1500 (femtonhundra) francs fom jag i Merandria uttog iom liggedagspenningar samt 20 (tjugo) pund sterling som jag erhöll af lastemottagaren i Antwerpen för det utmärkta skick hwarpå jag los jade rislaften från Indien. J mitt kontrakt eller instruktion stod att läsa: Alla gratifikationer skola tillhöra rederiet såwida icke kaptenen haft särskild tilljyn och beswår med lastens wård, då gratifikation skall tillfalla fav: tenen. Hade ide denna gratifikation, om man will när mare reflektera öfwer saken, med rätta bordt tillfalla mig, eller om fartyget uppehallit en längre tid för liggedagspenningar och dessa af befälhaf: waren uttages, hwilket, fom bekant är. månaen —— E—