Sundsvalls tidning – 31 juli 1875, sida 3

HreUUAUCTTCUO UUUHHUss!nyMutultettur. Diist cebtgertom ATL ortens målsmän på så swaga skäl kastade linien B öfwer bord hade Jämtlandsintresset wunnir en sådan öfwerhand, att regeringen för senaste rifsdag framlade förslag om bestämmande af den al: dra westligaste riktningen (linien A). Ortens riks dagsmän hade wisserligen gjort fitt bästa för att i afseende å walet mellan de båda jämtita ba: norna (ÅA och Ö) werka till ortens bästa, men i själfwa werket woro båda dessa banor få aflägsna från wåra bygder, att det kunde wara of temli gen likgiltigt hwilkendera af dem fom blefwe ears rare. Då emellertid jämtarne och deras mäktige hjälpare hos regering od) riksdag ännu ej lyckats få frågan afgjord, ansäg fig tal. böra å egna och många liktänkandes wägnar uttala den förhopp: ning, att linien B ännu måtte kunna komma till sin rätt, och önskade tal. för detta ändamål, att mötet måtte fatta den resolution, att walkretsens blifwande riksdagsman borde werfa för detaljerad undersökning på stadens bekostnad af linien Bfamt upstof med järnwägsfrågans afgörande tills denna undersökning egt rum. Konsist.notar. Natthiesen ansäg fig, ehuru ej tillhörande detta waldistrikt, oförhindrad att ytra fig i denna fråga, fom ju rörde ej blott walfretjen utan hela Norrland. Enligt hans asigt hade tanten på linien B, de enfidiga ortintressenas bana, med alt skäl öfwergifwits oc fått wika för den för Norrland i dess helhet wida fördelaktigare linien C (Hybo—Hifjö). Det hade dessutom warit på: tagligt, ati linien B aldrig kunde winna seger i striden, och wore förhållandet i detta hänseende fortfarande oförändradt, hwadan man borde låta de gamla skumögda förhoppningarne falla och på intet wilkor söka wäcka tanten på linien B till nytt lif. Tal. hemställde att mötet måtte bestämdt och oförtydbart uttala fin önskan, att walkretsens blifwande riksdagsmän måtte med all kraft arbeta för linien C. Hr Malmberg förstod mycket wäl, att man kan ha swårt för att kasta en äljklingside öfwer bord, äfwen sedan dess förwerkligande ej widare more möjligt. J den ställningen syntes protokollssekr. Schönmeyr nu befinna sig. Det wore sannt, att äfwen tal. en gång ifrat warmt för linien B, men i fjol hade förhållandena få wasendtligt omgeftaltat fig, att man, om man welat än ytterligare hålla fast wi densamma, löpt fara att blifwa alle deles isolerad. Helsingarne, wåra enda bundsförwandter, hade nämligen då öfwergifwit linien B, och då måste wi Ångermanländingar, för att kunna hålla Jämtlandsintressets förfäktare stången, ingå en ny allians med Helsingarne, bygd på linien C jåfom basis. Härwid hade man på wisst fätt gjort en dygd af nödwändigheten. Men eget wore, att ju mera man studerade denna bana GC, defto bättre wisar den fig: och tal. hade för fin del fommit till full öfwertygelse därom, att linien C wore den för hela Norrland fördelaktigaste bansträckningen. Ör Schönmeyr hade framkastat en oförtjänt bes skyllning, då han fade, att man baf undfallenhet? låtit tanken på linien B falla. De norrländska riksdagsmännen hade sannerligen ej wid förra riks dagen gifwit prof på undfallenhet hwarken för sympatierna inom riksdagen, för järnwägsstyrelsen eller för själfwa t. m:t. Endast genom denna fin hårdnackenhet hade de lyckats genomdrifwa upitof med frågans afgörande. Hade twärbanans riktning nu blifwit bestämd, få hade det statt i wida fältet om och när någon fortsättning af ftamba: nan någonsin fommit i fråga. Banan Hybo— Ange hade nämligen ej kunnat lemna mer än den knappaste inkomst, och följden däraf torde hafwa blifwit en bestämd obenagenhet os båda ftatsmakterna mot alt ytterligare järnmwägsbyggande i Norrland. Genom det lydliga bejlutet om upskof kunde man nu hysa förhoppning om att genomes drifwa linien Hybo—gäsja, isynnerhet om, sasom tal. ansag fig ega skal antaga, förnyade underföte ningar skulle medföra sådana partiela förändrins gar af denna linies riktning, att ätskilliga betäntligheter mot densamma därigenom förswunne. Hwad den gamla Bålinien angick, wore den wisserligen fördelaktig för en stambanas sträckande, hade goda terrängförhallanden och genomlöpte en tätt befolkad bygd; men alt detta motwagdes däraf att den går för nära kusten och salunda ej gagnar det öfre landet, hwilket doc är lika wäl egnadt att utmidga sitt jordbruk och winna industriel förkofran fom någonsin kustlandet. Linien OC tillgodosage däremot det öfre landet; ftamoch twärbanans fame manlöpande till Håsjö beredde of en bekväm fomur hitation med Jämtland och Norge; och genom att beröra Hellgumsjön blefwe linien af synnerlig wigt för såwal norra fom södra Ådalens fjellsocknar. Waldes en rakare riktning från Hybo til Sollefteå, få förlorade wi därigenom förbindelsen med Norge, hwiltet blefwe en olycka ej blott för oss utan äfwen för hela det öfre Norrland, fom för utwecklingen af sitt jordbrunk behöfde tillgang til de Jämtska kalklagren. Den twärbana Solleftea —Crondhjem, hwilken linien C tomme att skanka oss, blefwe oss fullt lika wigtig som sialfwa stambanan. Alldeles olämpligt wore om den blifwande ronrosontanfton får donng wäalkrofs an unträando och