Sundsvalls tidning – 22 juli 1875, sida 2

Läraren tror icke själf på de lärdomar, han för: kunnar fåfom ewiga sanningar, men han maste fortfarande förkunna dem, emedan han eljeft skulle rubba deras frid, fom ännu hylla dessa åsigter — huru handlar han själfwa werket i i detta fall? Han talar mot fin öfwertygelse, mot sitt bättre mer tande; han är — ma det stranga ordet uttalas — en lögnare. Han är det kanste med förtwiflan i sin själ.