Sundsvalls tidning – 3 juli 1875, sida 2

af andra kammaren, nämligen hrr Ch. Dickson från Göteborg och Asklöf från Östergötland, infunnit sig. Man säg äfwen ett par f. d. ledamöter af andra kammaren hrr Aug. Andersson från Öftergötland och Nils Andersson i Bäfwik (Wermland). Ganska många tidningsmän woro äfwen närmar rande (femton tidningar woro där representerade) och bland dem den alltid krye och lifskraftige hr Ridderstad från Linkeping. Ortens riksdagsman, hr Lars Ersson i Wik, öpnade mötet med att helsa de närwarande mälkomna, erinrande om åtstilligt, fom å folkmötena wid Katrineholm förewarit, bland annat det, att där beträffande grundskatterna först offentligt uttalades ordet afskrifning. Han uttalade äfwen fin glädje öfwer att alla dessa möten aflupit på det mest lugna oc sansade sätt, något fom alla ej wäntat, ej ens länets höfding, fom till ett af de första beordrat länsmän för att uppehålla ordningen. På hans förslag utsågs riksdagsmannen br Jonas Andersson i Häckenäs till mötets ordförande. Första frågan: milla fordringar böra upftällas på riksdagsmän til nästa walperiod? Öch kan landtmannapartiets år 1867 upstälda program i det hänseendet anses tillfyllestgörande?, inleddes af hr Mankell, som i de närwarandes talrikhet såg ett glädjande bewis på, att ortens befolkning börjat inse att få kallade allmänna angelägenheter oc röra hwar och en enskild på det närmaste, hHwars för alla äfwen böra wara intresserade för huru sådana frågor behandlas od afgöras. Den nu till ända lupna nioåriga riksdagsperioden kunde betraktas fom en beredelfe: och säningstid; den period, fom med näfta år inträder, tall börja wisa werkningarna af den ftora reprejentationsförändringen. De förestående walen äro altså af detta och flera andra skäl af synnerlig wigt. Därför hade denna iråga stälts främst. Naturligtwis kunde ej meningen wara att söka binda riksdagsmannen med några wissa föreskrifter, säådant wore olagligt, utan inbjudarnes afsigt hade warit att lemna wal: männen tillfälle att rådgöra om de förnämsta fors dringar, fom under för handen warande förhållanden böra ställas på en folklig representant, få att de sedan funna upsöka lämplig person. Talaren underkastade därefter landtmannapartiets program en fortare kritik, genom att jämföra hwad partiet lofwat och hwad det hällit, Ymwaraf framgick att partiet gjort åtslilligt oc underlåtit annat, fom förtjenade klander. Säsom militär och fosterlandswån måste han fritaga partiet från bes siyllningen att ha warit njugg på anslag till före swarswåsendet, men däremot hade partiet alt för lättwindigt bewiljat anslag till alla möjliga ändamål, hwilket gjort det möjligt att statsutgifterna kunnat upspringa med många millioner under den gångna perioden. Partiets Iedare i ftatsutffortet hade, enligt talarens förmenande, ide med den kraft, de bort utweckla, motfatt fig de i förfärlig grad wäxande anspråken på anslagJ afseende på beskattningen hade partiet icke heller welat genomdrifwa rättwisa grundfatser, utan genom indirekt beskattning fyllt statsbehofwen hufwudsakligen ur det mindre bemedlade flertalets fickor. Skatten borde utgå direkt efter förmögens bet eller inkomst. Äfwenledes hade partiet swikit förhoppningarna om att den fommunala röfträtten genom def hjälp skulle förnuftigt ordnas. Ala, som betala bewillning för inkomst af fapital eller arbete, böra ha lika rösträtt, emedan de betala lika stor procent af inkomsten. Om bewiljandet af anslag wore detsamma fom att ordna underwisningen på ett praktistt fätt, såsom programmet utlofwat, då har partiet wisserligen fyllt sitt löfte. Men annat måste dock göras, fom partiet alldeles underlåtit. Talaren framhöll nu fom förr nödwändigheten af att kristendomsunderwisningen sliljes fran det, som bör åligga skolläraren, och i stället öfwerflyttas på presten. Administrationens sörenkling hade gått få warsamt, att ingenting alls blifwit gjordt, och lagstiftningen lemnade myc: tet öfrigt att önfta för att liffheten inför lagen slall wara en werklighet i wårt land, i hwilket afseende han erinrade om de lika bötesbeloppen för vil och fattig och om matten och brödstraffet säsom förwandlingsstraff En betydande brist hade pros grammet, den, att däri ej ens omnämndes frågan om den politisla rösträtten. Talaren ansäg att det folkliga partiet måste i sitt program äfwen uttala fig för utsträckt politisk rösträtt. Undanrödjas anledningarne till de anmärkningar talaren framstält och utstrykes ur programmet hwad däri säges rörande bantz och tullagstiftningen samt foms munikationswäsendet, då anfåg talaren att landets demokrater funna säga: med partiet få länge det will framåt i denna riktning; men framom partiet om det will ftå stilla. J samma syfte, fom hr Mankell, talade redatröt R. Gustafsson och redaktör J. Kjellberg, begge med styrka framhållande nödwändigheten af att politist rösträtt medgifwes ala myndiga och mälfrejdade swensta män. Det är en flymf mot, bland andra, måra ftollärare, wåra mindre jordbrukare och wåra fabriksarbetare att påstå, att de ej äro urnAnA Att e