Sundsvalls tidning – 17 juni 1875, sida 2

JuktUI AmHuLUH i11110 ttAffH A IHUU741ct, PIRYME rande släckningswäsendets alla grenar, wann fås dan lösning, att ett nytt brandschefsmöte wore särdeles önftwärdt och att bestämmandet af tid, stalle och satt för ett sådant mötes hållande upp: drogs åt inspektören för städernas allmänna brands ftodsbolag. Zubers nya extinkteur afprofwades i tors: dags i Jönköping i närwaro af brandschefsmötets deltagare och en mängd andra åskådare med ett resultat, fom wäl må anses tillfredsställande. Man hade upstaplat på Wetterns strand en hög torr wed oc hyfwelspånor oc därpå hält fotogen. Elden upflammade hastigt, men få framträdde prof waren med den af en wanlig smörtjärnas storlek warande apparaten på ryggen, hållande den korta slangen i sin högra hand och med den wenstra hållande den fran, fom reglerade wätskans utftrömmande, od) inom några sekunder mwar elden kväfd om oc ej alldeles släckt. Eldsläckningsmedel. En apotekare i Ant: werpen har gjort den wigtiga uptäckten att man med tillhjälp af kloroform ögonblickligen kan släcka brinnande petroleum och andra lätt antändbara ämnen. Den läkare i Stockholm, fom försökte rädda fin hustrus lif genom blodöfmerföring från fig själf, lär enligt N. A. wara prof. Rossander. Skolpremier. En ins. har i Lunds weckoblad skrifwit en artikel, i hwilken olämpligheten af skolpremier framhålles, emedan dessa ofta komma att tilldelas sådana barn, fom äro af naturen utrus stade med goda fattningsgåfwor, då däremot den af naturen mindre lottade men ofta mera flitige går miste om offentlig belöning. Författaren flus tar med följande behjärtanswärda ord: Inf. har alltid känt fig obehagl.gt berörd mid öfwerwarandet af en premieutdelning och han met att många dela denna känsla. Han wågar tro och det är ej ett ögonblickligt hugskott, utan en wäl och länge öfwerwägd mening, — att den är en både owärdig och stadlig sed. Owärdig är den, ty den grumlar det moraliska medwetandet, belös ningen har intet med pligtupfyllelsen att ftaffa, helft när denna, såsom här är händelsen, alldeles omedelbart och direkt syftar på det egna bästa. Och skadlig är den också. Har man förestält sig, hwilka bittra känslor den wäcker hos ett barn, som wet med sig att efter yttersta förmåga hafwa sträfwat efter en utmärkelse, fom endast med förs mågans ringhet nekar det att hinna? Har man betänkt hwilka moraliskt skadliga följder det fan hafwa, att ett barn ser sig belönadt, utan att det känner sig genom eget arbete hafwa förtjent en sådan belöning. Af alt hjärta unna wi de små allsköns upmuns tran; den werkar lifgifwande fom solljus för den spåda plantan. Men karakteren af den upmuntran, hwarom här är fråga, har fynts of mycket tmwif: welaktig. Det är därför wi milja bedja lärare od föräldrar egna saken en stunds upmärffjame het: den är det wäl wärd. Wi tro att de då skola börja twifla på lämpligheten af denna sed, som gemenligen anses så wacker; wi tro att, om de wände blicken från de belönade till de små antes ten, där missräkningens gramelse står tecknad, de skola finna, att medaljen ock har en frånsida som wäl förtjänar att betraktas. Fredsvännerna i Sverige. Se här ett nytt prof på deras sätt att resonnera: För en hwar, som gifwit upmärksamt aft på wår tids företeelser och på den ande, som i dem lefwer, är det aldeles tydligt, att folken önska lefwa i fred med hwarandra. När fordom kriget war ett yrke oc när politiken städse bar det i sitt fföte, få har numera, i och med den allmänna wärnepligtens införande, den stora hwälfning ins trädt, att den fredlige medborgaren öfwertager foldatens fall, i oc för wärnandet af sitt land, få att byrket såsom sådant kvarstår nästan uteslutande för befälet och underbefälet, men ej ens för alt detta, enär största delen af landtwärnets befäl och underbefäl utgöras af män, fom tillhöra de borgerliga yrkena. (I Schweitz bestå äfwen befälet och underbefälet af det borgerliga lifwets män). Det ligger i tingens natur, att när sålunda allmänna wärnepligten efterträdt det friwilliga, lönta soldatwärfwet, få har, där famhällsförhål: landena äro någorlunda funda, en ftor motitåndskraft blifwit upkallad mot kriget. De wäårfwade krigarslarorna kunde ej länge fördraga den fredliga sysslolösheten, utan började snart längta efter och pocka på sysselsättning, därwid de lockades af hop: pet om befordran och byte. Regenterna såsom höfwitsmän delade ofta samma åtra, och när werts liga släl till krig saknades, fann man föremwänds ningar, ofta af nedrigaste art Det war de får ende, wärfwade härarnes gyllene tid; det war på samma gång de härjande krigens od) ödeläggeljers nas tid. Finnes det någon tweksamhet rörande folkets fredliga tänkesätt och afsly för kriget i afseende å andra land, så år förhållandet dock alldeles uppens bart hwad Swerige widkommer, och wi kunna nog äfwen tillägga Norge. Här tarfwas därför ide 2 4