Sundsvalls tidning – 13 maj 1875, sida 2

UU Sundswalls pFuldan och dess hemlig: heter. Wi hade tänkt, att det slulle blifwit of möjligt bespara wederbörande den skammen af folkbanksrevisionsberättelsens offentliggörande; men man har med all makt sökt bringa oss därtill och wi stole då ej längre spjärna mot udden. Må def förinnan till revisorernas heder anmärkas, att ic fe de inwändt något mot den beftyllning förbriftfällighet, hwilken wi riktat mot revisionsberättelsen, utan att de twärtom genom sin tystnad erkänt sin försummelse — till grund för hwilken torde Iegat dels bristande förmåga, dels en alt för långt drifwen godtrogenhet. Den hårda panna, fom war af nöden för att med tillbörlig djärfhet funna förneka det solklara och med enfaldens oc) oblyg: hetens hela själföfwerskattning bestrida det vimotsägliga — den fans på annat Håll. Wår mydet ärade kollega, Medelpads Allehanda, har med myc fet eftertryck gjort anspråk för fig på den äran, i det hon först, i en längre upsats, tog fia för att blåsa trinmfmarschen för de wederbörande, fom mer och mindre fänt fig träffade af wår granftning, hwarjämte hon på det grufligaste utfor mot det widunder, som wägat underlåta att finna alt ganska godt. Om liknelsen tillåtes of, skulle wi wilja säga, att wår ärade kollega hade något för bråädt om od tog saken bakwändt: hon lät anfäkta sig af kopparslagare innan hon tömt segerpokalen. J sin andra upsats tyckes hon hafwa kommit till insigt härom, och det är oss ett nöje erkänna, att hon där höll sig mycket lugnare, försökte att tala i en städad ton, lade af att behandla of fom mifdådare och bemödade fig att hålla fig till sak. Skulle det täckas henne att fara fort i detta wackra och hedrande upsåt, skall det wara of ett sant nöje att biträda henne i hennes oegennyttiga och förutsättningslösa forskande efter sanningen om Sundswalls Folkbank. Medelp. Alleh. har nämligen förklarat, att hon ide är den bankens officiösa fpråfrvör i sådan mening, som skulle Hon upsökto af Folkbanken och stå till dess oinskränkta förfogande; nej, hon har sitt eget omdöme, sina egna åsigter och har enligt egen försäkran, på upmaning af många utom folkbanken stående personer endast gifwit luft åt sin harm öfwer att se en god och nyttig inrättning bli föremål för en mängd be: skyllningar, fom efter de uplysningar hon förftaf: fat fig, enligt hennes öfwertygelse äro orättwija och obefogade. Wi erinra att det ite är från of fom talet förta på bewekelsegrunderna; wi hafwa endast förswarat of, då wi där anprepos. Först då ansågo wi of rent af pligtiga att upwisa arten och halten af den harm och den bitterhet, fom ett ögonblick undanträngde wår djupa sorg öfwer folkbankens olyckliga tillståänd. Fmellertid fans en andra förgiftad pil bland de många M. A. hade på sin bågsträng och då wi ej hafwa bruk för den, torde wi böra återlemna den till dess egare. Hwilken slada — utropar M. A. i i fin första upsats — att ej den naturliga människan wid den där tiden war förman eller revifor. Den åsyftade personen har aldrig sträfwat efter att warda ware sig förman eller revisor, men wågar icke desto mindre tro, att ingen skall kunna finna det förmätet, om han ansett och anser sig minst lika duglig till förman och revisor, som en hwar af de personer, hwilka inom folkbanken skött dessa plat: ser och det är hans lifliga öfwertygelse, att icke han, ide häller någon annan, fom antingen wid tillträdet warit platsen fult wuxen eler sedan sökt winna duglighet för det answarsfulla wärfwet, kunnat mid en noggrann pligtupfyl lelse undg å att uptäcka förrymde kamrer Lundgrens stöld i tide — medan det kanske ännu war endast slarf!