Sundsvalls tidning – 8 maj 1875, sida 2

En beväringsyngling i Sölwesborg har, oats tadt han war försedd med stadsläkarens under eds lig förpligtelse afgifna intyg om oduglighet till krigstjänst, blifwit approberad under det en ans nan yngling med wida mindre farlig sjukdom fass serats. Stadsläkaren begär stadens tidning förs klaring af wederbörande öfwer detta märkliga före hållande. Vexelförfalskning. J Yftads Tidn läses: Å handlanden härstädes J. Ad. Kraft, hwilken, åsom mi omnämnt, gjort fig ftyldig till förfalftning af twänne wexlar, den ena på 300 kr., den andra på 369 kr. 39 öre, undergick i fredags ranz sakning inför härwarande rådhusrätt och dömdes af densamma sistlidna tisdag att undergå 1 års straffarbete samt att i 2 år därutöfwer wara meds borgerligt förtroende förluftig. En dag i riksdagens andra kammare. (Utdrag ur ett bref till tidningen Kalmar (). (fort). fr. förra numret.) Nu refer fig statsrådet Bergström i hela sitt kubikinnehåll. Ala representantplatserna äro åter befatta. Det är tyst i kammaren, få att man ffule kunnat höra en flugas surrande. När man fer den wäldiga gestalten, wäntar man fig en därtil hörande grof oh något rå basstämma, men får till fin öfwerrassning i stället höra en röst af res naste tenorfärg, hwars tonfall understundom nästan erinra om Jules Favres lena flöjtljud, då denne är wid godt lynne. Huruwida civilministern äfwen förfogar öfwer den senares dunderljud, känna wi ide. Med den s. k.Helsingborgsdialekten, hwaraf det swensta statsrådets tal eger en lätt afstrykning, är det i sig själft ej så farligt, ty af den wäldiga grötportion, fom i den urskånsta fläbons säfliga mun hindrar tungans fria och rätta bruk, fins egentligen endast smörklimpen kvar i Hellingz borgsmunnen. I dag äro tonfallen ännu lenare än wanligt. Wisserligen förnimmes någon dallring i stämman; men det är dock en stark man, fom säger: Farwäl, min wän! innan han bes ger fig på en längre resa. Akten edra hjärtan, landtmannagubbar! Hwad han ytrade, war hufwudsakligen detsamma, fom står att läsa i det märkliga statsrådsprotokollet, ehuru han tillade: Måätte aldrig den fund. komma, då en fwenst ritas dag anser ett ärligt och öppet uttaladt ord som en hotelje Sant wore, att han önslade en stark konungamakt, ehuru ej en hårsmån starkare än grundlagen förestrefwe; men — huruwida hr grefwe Posse hyste, såsom han nyss påstatt, samma åfigs ter i derta hänseende, wille han nu försöka wisa. Och därmed lutade talaren sig ned och tog upp en bok, som dock icke war den nyss så olycklig wordna Grundlagen, utan ett häfte i kvartformat, utgös rande nägra af statsutskottets protokoll från de senaste riksdagarne. Detta war lansen. Och ju längre han läste, desto djupare borrade den sig in i motståndarens blottade sida. Alt stulle grefwe Posse kunna hafwa sagt, blott icke det, att han i lika hög grad fom motståndaren (höll på fonunz gens prerogativ. Och när talaren till sist yt rade, att han hellre stulle önska en öppen fejd än: ett beslut i den riktning fom nu (af hr Key) före slagits samt att han lifa litet frulle wilja afböja. fom framkalla en skrifwelse till k. m:t om sitt af: lägsnande ur konungens rådskammare, få drog hela ähörareskaran en suck af lättnad och belåtens het. Talet war enkelt och manligt samt gjorde följaktligen det häfta intryck på både wänner och motftåndare — med undantag af en oh annan bland fdeferna, fom började fänna fig till mods som Wellington wid Waterloo, innan han fått sigte på rökmolnen, fom bådade Bliders ankomst. Hwar är Blider? Här kommer han! Men från ett helt annat Håll, än någon dödlig funs nat ana. Ingen af de närwarande hade kunnat undgå att bemärka en högwäxt, muskulös gestalt, fom med mörka blickar oc händerna fickorna nästan oaflåtligt under hela denna dag promenerat fram och tillbaka på kammarens golf. Det är ftil i denna figur. På de breda stuldrorna fitter ett stätligt, ehuru något böjdt hufwud, omgifwet utaf den pråktigaste sparade stog af swart hår. Nedanför den i pannan stundom hängande luggen blirtra ett par mörka ögon, od nedanför dessa åter hota ett par wäldiga, swarta knafwelbårar, betäckande en mun, som dock, när den någon gång lifwas af ett leende, ger åt hela ansigtet ett uttryck af ungdomlig, nästan lupfluppen munterhet. Detta är landshöfdingen m. m. Curry Treffenbergs wällända gestalt. Nu bestiger han talarestolen. Kammaren befinner fig i Iden ypperligaste stämmning och den ärade talaren sikaledes, åtminstone til att börja med. WBisferligen erinrar han kammarens ledamöter, att han ifrån början ide warit någon särdeles stor wän saf den här nya inrättningen (veprefentationen), men utdelar dock fina slängar med en få egen don lig godmodighet, att man gerna öfwerser med en od) annan klumpfotad liknelse, säsom t. er. att ministrarne utgöra piskan, som skall ge den rätta farten åt statswagnens dragare (reprefentationen?) so. s. w. Men ett ögonblick kastar han om, rä tar upp fin wäldiga figur, skakar lejonmannen od spänner sina blixtrande ögon i den på Kalmar hänton fittande och intet ondt anande Anders Met.