Sundsvalls tidning – 4 maj 1875, sida 2

som hos henne är någonting ovanligt. Kanhända är det dock blott en inbillning af mig. ...... Jag slutar här, ehuru jag änuu har åtskilligt att säga. Jag mårte nämligen åtfölja min far på en af dessa långa promenader, som nu äro hans förnämsta medicin — och äfven min. II. Edvard Delaney till John Flemming. Den 29 augusti. Jag skrifver i största bast för att underrätta dig om, hvad som egt rum sedan mitt bref i går afton. Jag är aldeles rådlös. Sä mycket är likväl klart — du får icke drömma om att komma till atbe Pinesv. Marjorie har talat om allt samman för min far. Jag språkade med henne ett par minuter i trädgården för en timme sedan, och såvida jag rätt fattat hennes något orediga upgifter, är förhållandet följande: löjtvant Bradly — den där vid Rivermouth stationerade sjöofficeren — har en tid bortåt gått och slagit för miss Daw, hvarmed hon likväl varit mindre belåten än öfversten, hvilken skall Svara en gammal vän till denne unge gentlemans far, I går — jag märkte mycket väl att hon såg uprörd ut, då hon i förbifarten lät äkdonet hålla Å vid vår port — talade öfversten med Marjorie om Bradly — ville öfvertala henne att samtycka till hans frieri, förmodar jag. Masjoio. Vällktooagal med en öppenhet. som ligger i hebnes karaktär, sin motvilja mot löjtnanten för sidd far — nå väl, jag vet verkligen icke hvad bom tillstod. Det måste hafva varig