Sundsvalls tidning – 17 april 1875, sida 3

läge någon rättighet att återtaga redan gjorda beskattningar, gjorde han den widare tillämpning häraf, att statsregleringen ej wore en aft, hwariz genom alt annat bestående kunde uphäfwas. I andra länder med konstitutionelt statsstick sattes aldrig något dylikt ens i fråga. I Danmark t. er. kunde aldrig inträffa att något förslag om förändring i lönestaten framstäldes, och i England, parlamentarismens hemland, på samma sätt; och någon ordnad styrelse wore med sädana åsigter icke heller möjlig. Tal. önskade riksdagen så stark fom möjligt, men inom de gränser fom grundlas garne utstakat; han önskade od konungamakten få stark fom grundlagarne stadgat, men ide en hårsmån widare. I frågan härom önftade han hellre en öppen fejd, än en fpridning på afwägar, och) hellre än en anmärkning önffade han en skrifwelse till konungen om sitt aflägsnande, en skrifwelse som han hwarken för öfrigt skulle framkalla eller afböja. Sedan hr Per Nilsson i Espö därpå i ett kors tare anförande flutit fig til br Keys förslag, ups trädde hr C. Treffenberg. fom förklarade jin ber lätenhet öfwer att utskottets utlåtande denna gång ej war behäftadt med parafitiffa utwexter af reservationer, innehållande anmärkningar mot enstilda af statsrädets medlemmar, ett förhållande hwari ban fåg nyttan af en fortgående uplysning, åt hwilken han önskade all möjlig fortfättning. Se ban han härefter, på ett halft slamtande, halft allwarligt sätt, fom upwäckte den muntralte fins nesstämning, wändt fig med bifall til W. Eric: sons anförande oh riktat en anmärkning mot br Rossanders åligter om 107 5 R. F., nagelfor han kn Keys yttrande i dess hufwudpunkter: förfwarse rågan, regeringens behandling af 80. R. F. och löneregleringen, oc) gendref därpå några yttranden af hr Danielsson. Sedan tal. sålunda framstält åtskilliga bilder af en gladare natur, öfwergick han till det mot: fatta slaget, till skräckbilder. Sådana funnes näms ligen äfwen och en fådan Höll tal. i fin hand: konstitntionsutjkottets utlåtande. Sedan han i korthet skildrat def karaktär, höjde han mot les darne för landtmannapartiet en antlagelfe, att de i utskottet insatt medlemmar, fom kunde finnas i hwilket annat utskott fom helst, men hwilka i fons stitutionsutskottet ide more fin plats murna, och däremot uteflutit de perfoner, fom af allmänna förtroendet kallades att intaga densamma. En annan skräckbild hade frammanats af hr Carl Sf warsson. Denne hade lugnt kunnat mädja till sina kommittenters afgörande, ty på det hållet wisste han alt för wäl huru det wore beftält. Tal. slutade med det yttrande, att ännu en fifta ffrädbild blefwo werklighet, om hr Keys förslag ans toges, och wore då tid nog att angifwa dess stkapnad. Detta anförande framkallade hos landtmännen en liflig rörelse, som slutligen öfwergick till en tämligen skarp förtrytelse och gaf anledning till en följd af protester. Den första afgafs af hr Swen Nilsson i Österlöf, som betonade att inom landtmannapartiet ej funnes schefer, som tillsatte utskottsmedlemmar liksom fas bfhde tillsätter längs män. Fritog utskottet för afsigten att på den beträdda wägen, såsom hr Treffenberg antydt, hafwa welat törna på k. m:t och prisade de män kloke, fom ej welat till fortskaffningsmedlen foga den piska, som den föregående tal rekommenderat. J fråga om själwa stridsfrågan delade han ej br Rossanders åsigt att man blott hade att wälja emellan twå åtgärder, och förklarade uttryckligen att då han flöte fig till hr Keys förjlag, föreftaf wades detta på intet wis af nägon afsigt att prida konungens rådgifware; det innebure blott ett gillande af utskottets upfattning rörande frå gans konstitutionela betydelse, utan att man härs med welat godkänna det klander, fom mot en eller annan af statsrådets medlemmar blifmit framstäldt. Sedan hr Rossander för andra gången Haft ordet, hwarunder han stämplade hr Keys förflag såsom ett hugg i ryggen, wittnande om en omans lig feghet, och hr Key bemött hr Treffenbergs an: märkningar, hwilka kommit från en sida, hwars eftergifter städse haft den oturen att komma för sent, och som nu hade skal att bedja Gud bewara sig för sina wanner, fortsattes raden af inlägg mot den nyss nämnde talarens filippik mot landtmans nahöjdingarne af hrr Jöns Pehrsson, fom nu ej hade mera att tadla regeringen för, än att hon tilfatt en lansstyresman, fom ej kunde styra fig sialf, Iwar Mänsson, Danielsson, Johannes Larss jon, hwilken ide kunde finna bättre uttryd för en dylik person, än att han wore en majtin, Swen Nilsson i Efweröd och Ola Fönsson i Kungshult, alla antydande, att en anwändning af 52 I R. O. här om någonsin warit på fin plats. Till sist hade kammaren det nöjet att höra ett anförande af hr Törnfeldt, fom yttrade, att han ide en gång för hela budgeten wille wara minister; hellre toms minister med ordinarie anslag — det extra ordinarie bade man länge sedan tagit ifrån honom. Då man ej borde sweda det som ej är ludet och ännu mindre det, om hwilket man ej funde skönja, huruwida det wore ludet eller ej, ansåg han, att utstottets utlätande borde i tysthet begrafwas —