Sundsvalls tidning – 17 april 1875, sida 3

Riksdagen. öfrerläggningen i Andra kammaren onsdagen den 7 april om det f. f. Dechargebetänkandet. (Utdrag efter S. D. och D. N.) Statsrädet Bergström upträdde med ett längre anförande, hwari han med lika mycken hoLsamhet fom styrka uptog konstitutioneutslottets utlåtande till bedömande och gendrer de talare, som förut i öfwerensstämmelse därmed yttrat fig, främst grefwe A. Posse. Anförandet inleddes med den anmärtks ning, att det wisserligen ej warit 1809 års mäns mening, att konungens rädgifwace stulle funna öfwerwara en öfwerläggning sädan fom denna; då nu förhållandet är annorlunda wille tal. yttra några ord till sitt förswar. J likhet med ftatss utnottets ordförande wille han till en början göra en historist återblid, egnad att framhälla båda deras antecedentia i frågan. Med 1867 års ftrifs welse säsom utgångspunkt genomgick talaren därpå spörsmålets öden hos riksdagen och regeringen uns der hwart och ett af de följande åren till näriva: rande stund. Han påminde därwid, bland; annat, om 1868 riksdags afslag på fal. propositionen om kommerskollegii omdaning, font haft Hut följd presidentsysslans tillsättande. Da denna åter 1873 blef ledig, kunde hon utan nägra anmärkningar åter besatts; då få ej stedde, berodde detta på talarens kännedom om de tankar på werkets oms slapning, fom inom riksdagen rörde fig, och må. detta wara ett witnesbörd om hans tonhitutios nella finnelag. Kom få 1874 års riksdag; och därjämte uprepade klagomäl från kollegiet om det provisionela slick, hwari det fann fig försatt, Has gomål fom tal. i statsradet för konungen haft att frambära. Att han om desja förhållanden oföre behålljamt uttalat fin åfigt siuile wara det, fom man behagat falla en utmaning. Men han funde ej tro att riksdagen werkligen wore få nervös, att ban ej kunnat uthärda att i en allmän fråga höra en fast mening uttalas. Det wore ej heller detta som framkallat kontroversen; denna bar fitt uphof från den statsutstottsledamot, fom wäckt förslaget att indraga det i fräga warande anslaget. Sedan tal. härpå framhällit betydelsen af ett sädant bes slut wille han tillstä att ban, då detsamma i fame maren föredrogs, funnit sig däröfwer uprörd. Twå utwägar hade därwid stätt Honom öpna: han hade kunnat göra saken till en kabinettsfråga, men han älslade ej det utländsla otyg, som man kallar parlamentarism. Dä han tillgripit den andra uts wägen — k. m:ts befallning till statskontoret om anslagets upförande — hade endast stett hwad font war det nödwändiga. En talare hade bered nat denna åtgärd jom en komedi. Med anledning häraf wille tal. anmärka, att densamma kunnat leda till ett resultat, som ingen torde funnit fo: mislt, nämligen att f m:t utanordnat lönen af befintliga besparingar. Ingenting hade kunnat hindra ett sådant tillwägagäende, om regeringen icke hade welat taga hänsyn till de önstningar, som inom riksdagen kunde förefinnas. Under antagandet att statsutstottets ordförande woro lika mon att wärna kronans perogativ som tal. sjalj, wille ban kasta en återblick på behand lingen af liknande frågor under närmaft föregås ende statsregleringar. Han framhöll därpå de försot, fom från statsutstottets sida gjorts till insträntning i de ordinarie anjlagen och huruledes dessa uptagits och aflupit. De salunda wid 1868 års riksdag frågan galde handels: och fjofartsfons ben, gjordes hon af de Beer till en kabinettsfraga; då fragan 1869 galde anslagen till armens wapenofningar, misslyckades försöket genom den gemensamma votermgen; 1870 förordnade man små bes sparingar, när ej större kunde ästadkommas, och frågan gällde då bewåringsantalet. Om man wid dessa tillfällen hällit til godo med den utgång försöken rönt, få hade man inga stäl att nu an: märka mot regeringens förfarande; ätminstone mår fte man gifwa henne det erkännande att hon uttas lat fin åsigt. Tal. öfwergick härefter till den konstitutionela sidan af saken och uttalade till en början sasom en ostridig sanning, att ywad twå moraliska eller iuridisla perjonligheter för sitt samfälda gagn ins