Sundsvalls tidning – 15 april 1875, sida 2

— föräldrar, att du skulle gifta dig med den där flickan med tillbakastrukna håret och de långa flätorna — och jag var nära att mista förståndet. Jag ville för evigt fördärfva oss båda; därför förlofvade jag mig med Edvard. Jag har blifvit hårdt straffad för min dårskap, men om du skänker mig din förlåtelse, behöfver du inte frakta för uprepande däraf för framtiden. Alla onda instinkter äro nu jordade där nere i dammen. — Jag älskar dig! Hela mitt lif tillhör dig! hviskade han, tryckande eldiga kyssar på de små händerna. Emellertid stod Edvard kvar i vännens rum, med näsan tryckt mot fönsterrutan och spejande efter det förtjusta paret. Han utstötte en tung suck, då han såg, att freden var afslutad, men straxt därefter stoppade han och tände sin pipa. Med händerna i fickorna betraktade hau därefter sina äterföenade vänner; med samma trygghet som när man står i säkerhet på hafsstranden medan ett redlöst fartyg på hafvet kringkastas af fräsande böljor. Med lugnare kenslor tänkte han: — Det är första gången på mycket länge jag rökar pipa med ett lugnt samvete. Nu har jag beslotat att aldrig gifta mig. Under alla förhållanden är det mycket bekvämare, att i ro få sitta vid sitt fönster och se på bur avdra lätta ankaret för att segla till Hymens land — likväl äro de två därute lyckliga! Det är för besynnerligt: i går voro de nära att rifva ögonen ur hvaran; i dag är allt lycka och solsken! — Hur är det nu La Fontaine uttrycker sig? — Det var sant, Antoinette fick ja bo