dömda Celino, som gifvit honom en vink. — Men hvarför skulle jag också rusa stad och förlofva mig? Då den stackars Edvard trädde in i förmaket, var han därför allt annat än väl till mods. Medan Celine började att undersöka de medförda paketerna, närmade han sig till Autoinette, räekte henne två små skrin och sade: — Onskade du dig inte sådana smycken? De voro sammansatta af opaler, koraller och bernsten. Antoinette såg på dem likgiltigt och nöjde sig att genom en nick bekräfta hans gissning. Celine närmade siu äfven, men knappast hade den vidskepliga flickan kastat en blick på dem förr än hon utropade, förskräckt slående sina händer tillsamman: — Opaler! Sådana ger ni väl inte er fästmö! De bringa olycka! — Jag har själf önskat mig dem, sade Antoinette dystert. Därpå vände hon sig till Edvard och frågade, om inte sådana stenar passade bra till ett hafstroll. — Försök åtminstone, upmuntrade Edvard med en så ödmjuk och bedjande blick, att hon verkligen framför spegeln prydde sig med hans gåfva. I samma ögonblick föll en solstråle öfver hennes vackra hufvud och blädhvita skuldra. Hon var iklädd en hvit drägt, men ansigtet öfverträffade tyget i blekhet; stenarne blixtrade med en vidunderlig glans, men i hennes ögon brann en feberaktig eld, vitnande om ett inre lidande, som hon ej förmådde dölja. En bit därifrån stod Edvard, försänkt i en stum beundran. fee TER ONES tt