Antoinette skakade sorgset på hufvudet, men Celine fortfor med med att trösta och upmuntra henne. Hon närde i sitt stilla sinne det hopp, att Edvard skulle låta beveka sig af hennes ord före afresan och därför blifva borta. Men hon blef bedragen i denna sin förhoppning. Mot middagen skällde hundarne på gården och Edvard inträdde genom grinden, åtföljd af en man, som bar en massa paketer på ryggen. Celines meddelande hade säkerligen gjort intryck på honom — hur stor filosof man än är, verkar det alltid obehagligt, att betracktas med likgiltighet af en vacker flicka —men å en annan sida betraktadt, var det alls inte säkert, att Celine hade rätt. Han började att öfverväga saken och kom därvid som vanligt in på sin gamla obestämdhet. — Beline har alltid haft någonting emot mig, tänkte han. Redan från början tog hon parti af Jacques och kan inte tåla att jag intagit hans plats. Dessutom går det för Antoinettes skuld alls inte an, att äfven detta giftermål går öfver styr. Det skulle ju bli en ordentlig skandal, som endast medförde en mängd obehagligheter åt båda parterna. Han öfverenskom därför med sig själf om, att noga iakttaga henne och inte fatta något afgörande beslut förr än hon öppet uttalat sig. Så tänkte han, men vid ankomsten till Langres inträffade en händels, som endast förökade hans förvirring. Då de stannade vid posthuset såg han nämligen Jacques stå i dess dörr. — År han återkommen, tänkte Edvard med förskräckelse. Det är bestämdt den där för