Det lilla Hasstrollet. Efter franskan. (Forts. från n:r 40.) Morgonen af den dag, då hon väntade Edvard tillbaka från Paris, öpnade hon tidigt sitt fönster och blickade melankoliskt öfver nejden, medan bittra tankar fylde hennes själ. Hon hade varit så outsägligt lycklig, och var det ej helt och hållet hennes eget fel, att allt nu var så förändradt? Hon hade inbillat sig, att hela verlden skulle vara lika medgörlig som Celine, att hon alltid skulle blifva behandlad som ett bortskämdt barn; nu hade hon fått ögonen öpna, men — för sent! Hvarför bade hon ej dött samma dag, Jacques reste? Hon var ju rädd för döden; den var långt att föredraga framför att gifta sig med en man som hon hatade. Hvad skulle det blifva af henne? Hon brast i gråt och utropade därvid halfbögt: — Ack, jag kan inte, jag kan inte! Det är omöjligt! — Men hvarför vill du det då, min söta flicka? frågade Celine, som smugit sig in i rummet, Säg, att du inte älskar honom och bryt förlofningen! — Nej, jag har själf velat det, och nu är det för sent, svarade Antoinette. Jag har lekt med mitt lifs lycka, och är själf skuld till, att den är förspild. — Ånnu är det inte för sent, svarade Cealvarligt och tog smeksamt båda hennes händer i sina, och jag kan aldrig få i mitt hufvud, att det blir något bröllop af för den härgången. —— RR