— År jag vacker?? frågade hon med ett iskallt leende. — Som en gudinna! svarade den beundrande fästmanuen, närmande sig för att kyssa hennes hand; men då han blef driftigare och ville kyssa henne äfven på pannan, for ett utryck af förskräckelse öfver bennes rörliga ansigte, och med ett anskri stötte hon houom häftigt tillbakad, Ögonblicket därefter föll hon afsvimmad till golfvet; Edvard skyndade geuast fram för att undersödja henne, men Celine stötte honom raskt ät sidan, utropande: — Gå er väg! Ser ni inte, att ni dödar henne? Förvirrad och bedröfvad aflägsnade han sig örån denna uprörande scen, tänkande: — Det är klart att hon vill störta sig i en afgrund och draga mig med. Ett lyckligt äktenskap kan vara svårt nog, men skulle för oss begge blifva ett verkligt helfvete. O, kvinnor, kvinnor; Hon ville upoffra sig själf och mig för att njuta af den triumfen att få hämnas på Jacques. Hau kände sig grundligt kurerad för sin lust, att gifta sig; men på samma gång gjorde det honom ondt om den stackars Antoinette, som ej kunde bekämpa sin kärlok, och led så bittert af den. — Om jag kunde göra något för dem? resonerade han därför med sig själf. Om jag E skulle visa, att Edvard Ormansey är en bra karl? Vore det inte en god gerning, och jag godtgjorde hvad jag mot min vilja felat? Beslutsamt giek han därför till gästgifvare