Sundsvalls tidning – 8 april 1875, sida 2

att Edvard var just en svärson efter hans hufvud. — Uvem kunde tro, att jag så snart skulle bii gift? tönkte Edvard, i det han vandrade till sitt ensliga hem. Jag behöfver säledes inte vara melankolisk, hvar gång jag ser ett bröllopståg, eller känna mig ensam och öfvergifven vid åsynen af några trasiga ungar, som leka utanför en stugudörr. Nu får jag ju hustru och barn! Men det oaktadt känner jag mig inte lycklig; hvarifrån kommer den obestämda, besynnerliga fruktan? Ack, den stackars gossen förstod endast att drömma om äktenskapet. Han måste ingifva sig själf mod genom att tänka på, att det ej mera fanns någon återgång. Hvar och en visste ju, att han var kär öfver öroneu i Antoinette den tid, hon var förlofvad; hur skulle han då nu kunna draga sig tillbaka? Dessutom var han på sätt och vis ej ansvarig för, hvad som tilldrog sig. Han var skyldig henue ersättning för hvad hon genom hans förvållande förlorat. — Men, är jag då verkligen så mycket att beklaga, frågade han sig själf, därför att jag får en ung, vacker och älskvärd hustru? Var nu inte dum, Edvard! Res upp hufvudet och se glad ut; du är ju en lycklig ost! Mr de Lisle tycktes vara mycket belåten med denna förändring. Uprepade gånger omfamnade han sin dotter och utbrast: — Jaså, fröken har ombytt fästmäaner; jag gratulerar till bytet! Den här är något bättre än den melankoliske skogsriddaren! Honom tyckte jag aldrig om! Nå, nu ska vi snart hålla ett hejdundrande bröllop! Under förberedelserna till detta bröllop, hvilka